Long long time, no see.
Jag lever. Både i livevärlden och i internetvärlden, men jag har inte känt av behov av att skriva av mig om allt som händer och sådant som inte händer. Jag har ventilerat mina tankar och känslor på andra sätt och det har varit härligt.
Men så idag kom känslan av att få låta fingrarna flyta över tangenterna och se vad som kommer att skrivas ner. Det är en märklig känsla jag har i min kropp idag. Jag vet inte varför den är där, jag vet inte om jag ska rota runt i den och söka svaret till varför, eller om jag bara ska rycka på axlarna åt det hela och låta välja att må bra istället.
Jag tror jag är rädd. Ja, det finns ett par speciella saker jag är rädd för just nu. I ett av fallen peppar folk upp mig och påtalar att "du som blivit så tuff nu, det fixar du". Ja, jo kanske. Men ensam är inte så stark i alla lägen, hur tuff man än har blivit eller verkar vara.
I det andra fallet är det mest bara jag själv som vet om min rädsla, det är något jag nyligen själv insett. Den är inte så konstig tror jag, men jag ska tänka mer på det.
Jaha, det blev som vanligt då - jag började rota runt i sörjan.
Det finns mycket i mitt liv som är fint och bra nu och jag har mått väldigt bra länge nu. Det finns mycket nytt folk i mitt liv och jag känner mig mer levande än på länge. Min familj tycks märka skillnad på mig trots att vi inte träffas så ofta. Att andra märker och kommenterar får mig själv att öppna ögonen och se att allt det jobbiga kan ha blivit till något bra, något riktigt bra.
Men samtidigt som glädjen finns över allt nytt finns sorgen över allt "gammalt" (missförstå mig rätt). Jag känner mig otillräcklig och dålig själv i vissa fall och nästan bortglömd i andra fall. I båda fallen finns ledsamheten, den där innerliga ledsamheten över det hela. Det är en sanning som är sann.
Ja det här var väl inte det mest muntra inlägget efter flera månaders uppehåll, men det var nu det behövde ventileras.
Vissa dagar är bättre, andra är sämre. Ännu en sanning som är sann.
