...och så skriver hon igen...

Long long time, no see.

Jag lever. Både i livevärlden och i internetvärlden, men jag har inte känt av behov av att skriva av mig om allt som händer och sådant som inte händer. Jag har ventilerat mina tankar och känslor på andra sätt och det har varit härligt.

Men så idag kom känslan av att få låta fingrarna flyta över tangenterna och se vad som kommer att skrivas ner. Det är en märklig känsla jag har i min kropp idag. Jag vet inte varför den är där, jag vet inte om jag ska rota runt i den och söka svaret till varför, eller om jag bara ska rycka på axlarna åt det hela och låta välja att må bra istället.

Jag tror jag är rädd. Ja, det finns ett par speciella saker jag är rädd för just nu. I ett av fallen peppar folk upp mig och påtalar att "du som blivit så tuff nu, det fixar du". Ja, jo kanske. Men ensam är inte så stark i alla lägen, hur tuff man än har blivit eller verkar vara.

I det andra fallet är det mest bara jag själv som vet om min rädsla, det är något jag nyligen själv insett. Den är inte så konstig tror jag, men jag ska tänka mer på det.

Jaha, det blev som vanligt då - jag började rota runt i sörjan.

Det finns mycket i mitt liv som är fint och bra nu och jag har mått väldigt bra länge nu. Det finns mycket nytt folk i mitt liv och jag känner mig mer levande än på länge. Min familj tycks märka skillnad på mig trots att vi inte träffas så ofta. Att andra märker och kommenterar får mig själv att öppna ögonen och se att allt det jobbiga kan ha blivit till något bra, något riktigt bra.

Men samtidigt som glädjen finns över allt nytt finns sorgen över allt "gammalt" (missförstå mig rätt). Jag känner mig otillräcklig och dålig själv i vissa fall och nästan bortglömd i andra fall. I båda fallen finns ledsamheten, den där innerliga ledsamheten över det hela. Det är en sanning som är sann.

Ja det här var väl inte det mest muntra inlägget efter flera månaders uppehåll, men det var nu det behövde ventileras.

Vissa dagar är bättre, andra är sämre. Ännu en sanning som är sann.

Skam den som ger sig

Det var inte med någon direkt sprudlande entusiasm jag stegade in genom sjukhuséntren imorse då jag skulle på återbesök hos diabetessköterskan. Inför varje besök hoppas man så på att man den gången skulle kunna få ett muntert besked om sitt HbA1c-värde (som är det viktiga värdet i längden för en diabetiker) för man tycker att nu, nu har man verkligen kämpat på med sitt blodsocker, ätit bättre, motionerat mera osv osv. Men nähää, inte var det tillräckligt bra den gången heller...och så går man ut med ett jäklar anamma att NÄSTA GÅNG - DÅ SKA DET GÅ!

MEN döm om min förvåning när sköterskan idag meddelade med ett leende att jag sänkt mitt HbA1c riktigt mycket sedan förra besöket och jag nu ligger på målvärdet för HbA1c. Absolut gör det inget att ligga under målvärdet, och det är det jag ska kämpa för nu till nästa gång. Men att ens kommit ner till målvärdet är en personlig seger.

Har även fått nys om en app i mobilen som kan komma att bli en bra hjälp i sin egenvård av diabetesen. Som sköterskan sa; egentligen är det ju jag som ska vara expert på min diabetes, inte hon. Det är trots allt jag som lever i min kropp varje dag, det är jag som vet hur jag påverkas av pasta, av motion, av stress, av hormonrubbningar, av värme - ja av allt egentligen som hör livet till. Det är nu jag börjar min resa på allvar - jag ska bli expert - expert på min kropp!

Jorråserrusåatt...

En lördag i juni

Långklänning. Vitt vin. Hamburgare på nyttigare vis. Fotbolls EM. Målade naglar. Filade fötter. Djuprengjort ansikte. Solsken genom fönstret. Härlig musik. Pirr i magen. Gräddkolaglass. Trevliga samtal. Hoppfull känsla i magen.

Det är lite så jag kan samanfatta min lördagkväll. Nu blir det film.

Finns det liv finns det hopp...

Femton

Förstår ni? Femton dagar kvar bara. När femton arbetsdagar är gjorda, då är det semester. I fem veckor! Jag längtar. Jag vill insupa havsluft, jag vill träffa personer jag träffar alldeles för sällan pga att jag förflyttat mig dessa milen uppåt i landet. Jag vill vakna på morgnarna, dra upp persiennen och utifrån vad vädret säger sen bestämma vad dagen ska innehålla. Vad jag ser utanför fönstret kommer troligen variera från vecka till vecka. En sak vet jag, det är att semesterns första anhalt är lite längre söderut än barndomsstaden, och väl där är det ju inte långt över till grannlandet.

Men först jobbar vi lite till, mycket förberedelser idag inför ungdomars stora dag imorgon. Det känns otroligt att det är elva år sedan jag själv sprang ut från skolans "trygga värld" och ut i vuxenlivet med allt vad det innebär. Elva år sedan...oj!

Sjung om studentens lyckliga dar...

Hiss

Nu är det strax dags att öppna butiken igen, köra hårt åtta timmar för att sen låsa butiken, köpa med sig thaimat hem och äta, prata strunt och fira in minisemestern. Fyra hela dagar ledigt och jag håller alla mina tummar för uppehållsväder under vistelsen på landet.

Vad finns det mer att säga? Livet känns bra nu. Hänger ni med i mina uppochner-svängar? ;) Knappt så jag gör det själv, men jag njuter när jag befinner mig på topparna av bergochdalbanan.

Idag hissar jag lantställen - det ger ro i kroppen...

Matprat

Regnet det envisas med att ösa ner. Därmed passar jag på att ta en innedag och fyller upp min frys med matlådor. Här ska lagas någon kasslerrätt, chili con carne och även fisk, sej närmare bestämt.

Det är så skönt att ha en frys full med matlådor. Dags att kavla upp ärmarna och gå in i köket och kocka.

Har ni kanske några roliga idéer till bra matlådemat? Jag vet inte riktigt vad som hänt med min matinspiration...den är ganska obefintlig just nu. Lite man-tager-vad-man-haver-stuk på min matlagning för tillfället. Det fungerar ju för att stilla hungern, men det vore roligt med något som ger en; Åhhh-vad-gott-det-här-var-känsla igen!

Äta bör man, annars dör man...

Att finna ro

Ser ni tjejen på bilden högst upp på bloggens sida? Tjejen som ser ut att ta sig tid att gå in i djupet av sig själv. Tänka igenom sitt liv och sin situation hon lever i just nu. Hon går kanske igenom saker som varit tuffa i livet, men förhoppningsvis går hon även igenom roliga stunder hon upplevt. Jag hoppas hon kan dra på munnen och le åt dessa fina stunder hon kommer att tänka på. Jag hoppas att hon inser att det tuffa hon gått igenom i längden har gjort eller kommer att göra henne starkare.

Jag vill vara tjejen på bilden. Jag vill sätta mig på en plats som kan ge mig ro, som kan locka fram tankar och känslor. Jag önskar att jag kunde få klarhet på mina känslor. Jag önskar att jag kunde bena ut ett och annat och jag önskar att jag vore stark nog att sedan enbart lyssna på min magkänsla och handla därefter. Jag önskar att jag kunde sträcka på min rygg och inför alla erkänna att jag må ha misslyckats med vissa saker i livet, men att jag kravlat mig upp ur gyttjan igen. Jag vill knyta min högra näve och slå med den i luften och utbrista; "yes, jag fixade det, jag fixade verkligen det!".

En dag är jag tjejen på bilden och sitter och gråter och ler om vartannat och tänker igenom mitt liv. En sak är säker, jag ska bli starkare. Jag ska vinna och ta makten över mitt liv och mitt välbefinnande igen.

Må bästa kvinna vinna...

Tungt

Om någon bara kunde ta bort det tunga. Om någon bara kunde lätta upp. Om någon bara kunde krama ut all sorg, all smärta, all ängslighet. Jag är svag nu...

Känsla av att bli fri

Under promenaden idag fick jag en känsla. En känsla som sa att jag vill befinna mig vid vår stuga, i lugnet, i ödemarken. Jag skulle gå ut ensam, höja upp volymen i öronen och sjunga med högt i musiktexter som lockar fram känslorna i mig. Jag skulle låtar tårarna rinna och jag skulle inte gå hem förrän jag kände mig tömd. Tömd på tankar och känslor som stör. Sen skulle jag med en lättare kropp stiga in i det röda huset med vita knutar och umgås med de som befann sig där inne, lättare, gladare, trevligare, fri från grubblerier. Thank you for the music...

Man tackar

Jaha, men tack då blogger för att ni gör om och gör så att jag inte förstår mig på att skriva ett lite mer lättläst inlägg på min egen blogg. Jag gör radbrytningar, men det syns minsann inte när jag publicerar mitt inlägg i bloggen för allmänheten. Det känns sådär bra, eftersom jag själv lite ogillar att läsa en text i en-enda-lång-ihopgrötad-textmassa-så-man-inte-får-något-andrum-eller-ens-en-liten-småpaus-mellan-ämnena-i-inlägget. Nu gör jag själv sådana inlägg tydligen, sådana som jag inte gillar, bara för att jag inte kan förstå hur ni tänker er att man ska byta rad. Enter har funkat i alla tider, kan det inte funka även år 2012? Pust...

Somliga går utan skor...trallalalala

Att vakna, titta på klockan och se 09:50 och rycka till och tro att man ska vara på jobbet om TIO minuter får en att vakna till snabbt. Ett par sekunder senare ligger huvudet på kudden igen - det är ju fredag och jag är ledig! Gästspelade dock på jobbet en kortis när kollegan skulle iväg en sväng, men nu är jag ledig igen. Jag kommer att ägna dagen åt att leta efter ett par skor. Jag förstår inte vart jag har lagt dessa. Det är det enda paret finskor jag äger och de kommer att behövas om en vecka, och jag har alltså lyckats lägga dem någonstans jag verkligen inte kommer ihåg. 33kvm med tillhörande källarförråd kan vara otroligt stort verkar det som, men många bra gömställen. Det känns lite illa att ta på sig ett par converse till en svart finklänning, även om det hade vart det allra skönaste. Jag är ju inte direkt någon finsko-människa, jag gillar bekvämt o gött, men ibland får man väl försöka göra sig till. Äh, nog om skor, det där är mina buisness. Förvirrad som jag är får jag skylla mig själv. Jag känner för att göra om här hemma, få in massa massa färger! Men det är svårt, det är så litet utrymme och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Jag bara vill! Men ni som sett mitt boende live eller på bild - hit me - kom med förslag på hur jag ska piffa till mitt just nu rätt så beiga hem (men en riktigt liten touch av grönt)!! Trodde faktiskt jag skulle ha någonting att berätta när jag satte mig bakom tangenterna idag, men jag inser nu att det bara blir ordspotteri som inte är så vidare intressant. Så jag struttar vidare här i mitt hem, letar och röjer och städar här och var med en go känsla i fredagsmagen. Att det kommer snöblandat regn på snedden utanför fönstret ignorerar jag idag. Egentligen lägger man för mycket energi på vad det är för väder - till vilken nytta? Det är ju något man verkligen inte kan påverka. Om vi inte hade haft snöblandat regn denna veckan skulle vi nog inte uppskatta solens strålar lika mycket nästa vecka... Skulle inte jag vara tyst? Jo just det, så var det ja. Men bara en sak till som jag kom på under lunchen - riven parmesanost är så galet gott! Sssccccchhhh....

Blåst

Alltså jag kan inte lära mig att gilla dem. Jag kan knappt lära mig att acceptera dem. Usch. Det är vad jag tycker om dem. Usch!

Förkylningsblåsor på läppen - usch!
Vem kan tycka om dem? Vem kan acceptera att de sätts på sin egen läpp? Känns som hela jag är en blåsa. "Titta, där kommer blåsan och Tina"!
Nog har jag ett par i munnen också kan jag känna, men dem kan jag leva med, de är det ju bara jag som vet att de finns. Ja, ni också nu då, men ni slipper se dem i alla fall. Jag skulle helst inte visa den på läppen heller. Jag tycker att förkylningsblåsor borde vara privata, inte offentliga som de där på läppen.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle ta mig en rejäl skönhetssömn, och detta var vad jag vaknade upp med - jag kan inte annat än att känna mig blåst!

USCH!

Om att leva i osynk med sin sjukdom

Jag vet att jag ofta tar upp detta ämne, ett ämne som kanske är svårt för andra att förstå sig på. Lider man inte av diabetes tror jag det är svårt att förstå hur frustrerande det faktiskt är när det strular. Och strular är vad det gör. Hur stark jag än försöker vara så brister jag tillslut och vill bara att någon förstår mig! Jag vill att någon ska krama mig när jag tampas med ett blodsocker på 18 i flera flera timmar och hela natten och jag tar insulindos efter insulindos som inte ger någon effekt. Jag vill krypa ihop i fosterställning, få ur mig all min frustration i form av tårar och av ord. Tårar som någon torkar bort från min kind och ord som någon förstår. Jag vill spotta ur mig alla mina känslor för denna sjukdom jag fått mig tilldelad. Jag vill att någon förstår mina känslor. Jag vill att någon känner med mig, på riktigt, sådär äkta och sådär förstående.
Jag vet att många i min omgivning bryr sig när jag gnäller över detta, men jag vet också att det är jättejättesvårt för er att förstå, hur jag än försöker berätta.

Jag känner mig ofta så ensam med denna sjukdom. Jag och diabetesen lever vårt liv. Ofta i osynk för tillfället. Och ibland är det som om den upptar mina tankar och mina känslor och hela min värld kretsar kring denna förbannade sjukdom som aldrig aldrig aldrig lämnar mig ifred! Jag orkar bara inte alla dagar. Det är som att kämpa i motvind. Förbannat tufft!

Ensam är inte stark...

Le, le, le

De roligaste stunderna i mitt arbete måste vara inför dessa helger ändå - när vi producerar för fullt och fyller butiken till max. Det ser så mycket bättre ut i butiken. Man vill nästan inte att kunderna plockar i sakerna så det fina förstörs.

Jag räknar ner till påskledigt, en dag avklarad, tre återstår. Det kommer gå lätt. Då blir det södern igen. Låt solen skina på oss i påsk nu du som bestämmer över detta fenomen, vädret.

Idag ler vi. Bara för att! :)

Punkt för idag...

Den sista lördagen i mars

En väldigt härlig fredagskväll på after work med några tjejer, mat, vin, prat och skratt. Det mår man bra av!

Ikväll är jag inte lika pigg. Jag skyller på någon typ av kommande sjuka, som det känns i alla fall. Värk i kroppen kommer krypande, smått halsont och trött som jag vet inte vad. Jag lär inte bli långvarig ikväll.

Det jag ångrar mest just nu är att jag inte ens pallade gå till Ica efter jobbet, jag har därmed inget godis eller liknande hemma att tugga på. Sånt som man vill ha när man är lite såhär småhängig och trött.

Äh, det spelar ingen roll hur jag än försöker, ni märker ju själva att jag inte har så stora problem just nu trots allt. ;)

Jag och latmasken har sällskap ikväll...

Grötigt

När man jobbar drömmer man om lediga dagar, när man haft sina lediga dagar drömmer man om att få jobba.
Just nu drömmer jag om att få jobba. Men när jag väl är på plats imorgon igen kan jag sätta pengar på att jag längtar efter fler lediga dagar.
Jag är en aning svår att behaga.

Jag har i alla fall gjort lite nytta på mina lediga dagar. Och lite onytta, men jag tycker det hör till.

Jag sitter faktiskt och botaniserar bland världens länder också. I 30-års present fick jag ett startbidrag till en resa från familjen. Något jag länge nu känt att jag vill, bara få åka iväg och koppla av på annan plats. Att vara ledig hemme och ledig utanför stadens eller landets gränser är två helt vitt skilda saker.
Så jag kollar runt, funderar och drömmer. Jag skulle nog vilja åka i oktober, men jag undrar vart det är varmt då. För värme vill jag ju ha. Hela världen ligger framför mig och jag vet inte vad jag ska välja. Beslutsångest de lux!

Jag tror att jag ska ta på mig mina löparskor och bege mig ut och se om någon av mina tankar blir lite klarare. Ibland blir det så grötigt i hjärnan när man är inne.

So long gott folk...

Sen en tid tillbaka

Ja det var längesen nu, jag vet.

Jag har hunnit fylla de 30 åren, jag fick då finbesök av en fin vän som förgyllde min kväll. En resa till hemstaden, familjen och fler vänner där har jag också gjort. Fina möten med fint folk och så mycket fina presenter som jag inte vet hur jag kan ha förtjänat..

Det har kommit en bebis i vänskapskretsen, fina fina fina kära vännen min har fått en dotter. Jag längtar så till jag får träffa dem och jag får snusa på bebisen.

Jag har återigen haft en jobbdipp och jag sitter nu och funderar starkt på att lämna denna branch för något mer höginkomstgivande - jag pallar snart inte denna ekonomiska stress som jag utsätts för varje månad. Jag mår dåligt. Jag känner mig isolerad och det får mig att vantrivas med mitt liv även utanför jobbets väggar. Jag orkar inte ha ont i magen då och då för jobbet.
Ibland ångrar jag att jag ens gav upp det jag hade hemma för att chansa på något nytt. Vad trodde jag? Att mitt liv skulle bli till det bättre? Dumma, dumma lilla blåögda tjej... Igår ville jag verkligen flytta hem igen. Jag är så vilsen nu. Jag försöker grabba tag i det rätta beslutet, men hur vet man vilket det är?

Jag vill bara få skratta nu, sådär ärligt och äkta. Jag vill känna på den där ljuva kärleken igen. Jag vill leva mitt liv och känna mig bra!

Jahaja, då fick jag det sagt också...

En måndag i livet

En vanlig måndag har så passerat igen. Jag började med mycket promenerande, till sjukhuset för att få veta att mitt blodsocker gått upp sen sist, men att min vikt reducerats några kilo sen sist. Jag är laddad med nya friska tag och ska till nästa besök chocka mitt diabetesteam med finfina siffror. För min framtid. När en sköterska/läkare nämner ordet följdsjukdomar, då får jag mig en tankeställare och vill givetvis se till att sådana inte drabbar mig än på många många år.

Jag har laddat med (förhoppningsvis) god dricka inför veckans dejt. Nu måste jag bara se till så vi får något att äta också, det tror jag vi behöver. God mat, god dryck, gott sällskap och en födelsedagskväll är lyckad!

Jobbet kallade även idag så jag tog mig en sväng dit och gjorde vad jag skulle. Efter timmarna där gick jag hem och lagade till nudlar de lux. Sen hände inte så mycket mer än att jag chattade lite och fick en tankeställare om att inte lägga onödig energi på människor som tjurar och som tar ut det över andra.

Till sist denna måndag; det gör faktiskt lite ont att klippa sig i handen med en sekatör.

Nu var det natten - skönhetssömn ni vet...

Med solen i ögonen

Jamen hur skönt var det inte i eftermiddags när jag kunde ta min kopp kaffe och min bok och sätta mig lutad mot husväggen här utanför och bara låta mig insupas i vårens härliga tid!? Solen varm mot ansiktet och ljudet av människor som skrattar och synen av människor som utför diverse trädgårdssysslor.

Jag mår inte illa av att jag troligen kan ha en sådan dag framför mig imorgon också.

Sol är energi...

Olust

Av en anledning som är okänd även för mig själv känns livet rätt skit just idag. Lust och hopp är bortblåst.

Jag tror det kallas hemlängtan, faktiskt.

Oro

Jag vet inte vad det där är, men någonting gör att jag ofta känner att min glädje dämpas en aning inför att jag ska gå till jobbet av en oro att jag ska få höra något av chefen på saker som kan ha blivit fel, något som missats, om än bara små saker kan förstoras upp. Och det värsta är ju att jag som sagt ibland målar upp dessa händelser innan de ens har blivit påtalade. Det kanske inte ens är något fel. Inget har ju gått snett denna veckan hittills, så varför denna oro? Jag kan verkligen inte förstå vad som ska kunna vara fel från gårdagen eller inför dagen. Men ändå dämpas mitt humör. Jag gillar ju mitt jobb och jag har haft det riktigt bra denna veckan. Jag måste nog sänka mina krav på mig själv, det kan vara där en del av problemet ligger.
Men jag vill inte göra fel. Jag vill vara den där sjukt duktiga medarbetaren.
Suck. Trist att sitta med den känslan inför fredagsjobb. Idag ska ju vara en glad dag!
Det är bara så himla tråkigt att känna såhär ibland. Kanske är det en kombination av trötthet också, då spär jag ju på det där negativa lite extra.
Nåja, nu ska jag i alla fall gå till jobbet, och hålla tummarna för att min oro bara var i onödan.

Ha en fin fredag!

Från sur till glad på trettio minuter

Idag sattes mitt tålamod på prov. En kvinna kommer in och är grinig, gnällig och faktiskt ganska otrevlig. Nog för att man ska vara ärlig, men man kan ofta linda in det lite fint. Hon fick i alla fall mig att utan problem förstå att hon inte var nöjd med någon av de planteringar vi hade i den prisklass hon var ute efter.
Hennes besök varade mellan 30-40 minuter och jag är imponerad av mig själv att jag inte fick ett bryt på henne.
Det hela slutade mad att hon lämnade affären med ett leende på läpparna och en plantering i påsen som hon, enligt henne, med glädje kunde överlämna till sin väninna.
Det är då man känner att man faktiskt kan vända en människas humör - om än bara för en kort stund.

Nu är dock min energi slut för idag. Jag får roffa åt mig ny under natten. Nätter är bra grejer.

Le mot världen och värlen skall le mot dig...

Leva livet

Helgen är gången, som de flesta inser just denna morgon - måndagmorgon. Det är något visst med måndagmorgon. Jag väljer att se denna måndagmorgon som en härlig start på en ny blank bra vecka. Det blir vad man gör det till sägs det. Jag ska göra det bra, varför ska mina dagar vara grå när de kan vara ljusa? Nej, nu kör vi!

Godmorgon världen - nu lever vi livet!

Jag ber

Snälla, snälla, snääääälla någon - ge mig pengar på mitt konto så jag kan shoppa loss! Det finns så mycket jag vill ha, men så lite pengar att betala för. Det är en jobbig sits må jag säga.

Livet är hårt...

Uppåt

Det är mycket jag i den här bloggen för tillfället, men låt så vara. Jag ville bara dela med mig av att jag mår bättre idag. Jag ville bara berätta att jag ego-boostar för fullt och suger åt mig av alla fina kommentarer jag får. Det är inget som är värt att skriva om, men bara att jag fått höra det som sägs om mig är betydelsefullt för mig och får mig att tro på en glad framtid igen. Jag är inte helt kass trots allt.

Everybody got a dark side, will you love me, can you love mine?

Humör

Herregud vilken dag!! Jag vet inte om det är något humör jag inte varit på. Eller någon känsla jag inte kännt idag. Herreherregud!

NU har jag insett det alla sagt till mig tidigare i denna processen. Jag är sen att inse, men nu känner jag det inifrån hjärtat och ut genom kroppen. Jag vill skrika, jag vill banka, jag vill slå, jag vill bara berätta hur jävla förbannat ont det gör!! Jag vill hänga ut honom över hela stan!

Vänner och familj har fått ta emot allt mitt agg och alla mina tankar idag - jag är lyckligt lottad som har människor att prata ut med och att ringa och gråta i örat på... Tack!

Imorgon är en ny vecka, då är det nya tag igen.

Åh Börje!

Godmorgon världen!

När jag satt och åt min frukost imorse så tittade jag på Nyhetsmorgon samtidigt. Där intervjuades Börje Alstedt och jag ska erkänna att jag lyssnade inte med någon vidare entusiasm, men när han nämnde ordet fisk hajade jag till och min uppmärksamhet var hans.

Han berättade att han är född i fiskarnas tecken, liksom jag, och han berättade hur han fungerade känslomässigt och att det är ett karaktäristiskt drag hos fiskar i allmänhet. Han talade om att vid minsta lilla ledsamhet dyker fisken ner till botten och ligger där och tjippar och ältar och funderar, för att sedan vid minsta lilla lycka flyta upp till ytan igen och börja leka och leva glatt.

Det där var så sköna ord för mig att höra idag eftersom jag nu legat på botten och tjippat några dagar. Innan dess var jag ju uppe vid ytan och levde relativt glatt ändå. Hans ord fick mig att tro på ytan igen, på det glada livet som den lilla lax jag är - emellanåt.

Tack Börje!

Känslor känslor känslor

Jag får massor av känslor de här dagarna. Ena stunden är jag rent ut sagt förbannad! Andra stunden gråter jag kudden plaskblöt! Tredje stunden kommer jag på mig själv med att bara sitta och stirra ut i tomma intet!

Hela min kropp skriker ångest, men jag försöker förtränga känslan och ikväll ska jag på middag och ha trevligt.

Upp med hakan - stötta den mot händerna om det behövs...

Jodå, men annars är det fint

Himlahimlaskit också! Nu mår jag sådär ledsamt dåligt igen. Sådär så att ens leende verkar falskt och det känns som att man endast utstrålar ledsamhet och osäkerhet. Trots att jag försöker hålla hakan uppe och puscha mig själv. Men jag antar att ens egna puschande ord inte kan vara så övertygande i längden. Jag känner oftare och oftare att jag är i behov av en kram. Är jag för klen som människa? Är jag för svag?

Det kan vara så att en förkylning är på gång igen och att det är det som gör mig orkeslös och omotiverad och lite nedstämd just nu. Eller så är det något annat. Vem vet, vem vet?

Nu ska jag i vilket fall som helst äta min köpta sallad, dricka något gott, sen krypa ner under en varm filt och bara kolla på tv. Jag ska även hoppas att jag känner mig mer på hugget imorgon då det är arbete på dagen och middagsbjudning på kvällen som står på schemat. Tjo!

Nu är det fredagsmys...

Välkommen hem till mig

Nu har jag bott i min lägenhet i några dagar. Det är lite till som ska fixas. Ni vet sånt där smått som måste inhandlas och som ska piffa till det hela ytterligare. Men några steg i taget.

De bilder ni nu ska få se får ni då tänka till lite nya prylar såsom ett ordentligt soffbord, en grön matta i köket och en tavla som ska upp över tv:n och troligen något mer på någon annan vägg.
Men sålänge får ni hålla till godo med såhär-ser-det-ut-just-nu-där-jag-bor-bilder:

















Borta bra men hemma bäst...

Pust

Jag är utpumpad efter dagens aktivitet; flytt!
Det finns lite kvar till imorgon. Bland annat ska soffa hämtas. Sedan är det dags för mig att börja fixa i mitt nya hem. Mysa till det ni vet. Det ska vara mysigt, trevligt, skönt att komma hem.

Jag pustade ut i soffan med en pizza ikväll. Pizza är ju bland det sämst tänkbara för en diabetiker matmässigt faktiskt, men ibland bara får man. Med tanke på att mitt blodsocker legat under optimal nivå hela tiden idag var det sannerligen dags att passa på.

Inser nu att det bör vara sista kvällen och natten här. Det kommer nog kännas tufft imorgon när man är inom nya väggar, med nya möbler. Känslorna har stängts av idag, jag har bara jobbat på, med full energi. Men när allt är klart och dörren stängs bakom mig och jag blir lämnad ensam bland kartonger och påsar i en enda röra - då ska ni se att känslorna tränger sig på igen.

Men det tar vi imorgon, nu ska jag krypa ner och ladda om.

Adios...

Nu så

I helgen är det dags för flytt. Jag börjar lite smått nu. Mot eget hem, mot det nya livet.

Det ska bli spännande att se om den möbleringen jag har gjort i huvudet kommer att fungera i praktiken. Snart får jag veta!

Hej och hå - kämpa på...

Pepp till mig själv från mig själv

Nu kör vi igång dagen. Sluta hänga läpp och åk till jobbet och inventera - idag igen. Seså, upp med hakan och var glad att du har ett jobb människa!
Ingen tycker det är roligare att prata med dig om du är hängig och nere. Inse fakta av vad som händer i ditt liv och bara lev med det. Andra har gjort det förr - ska du verkligen vara sämre? Seså, ta tag i dagen. Försök att se det ljusa som finns. Se till att vända detta till något bra. Allt kanske har en mening, har du ens tänkt på det?

What doesn't kill you make you stronger...

Väck mig ur den här hemska drömmen

Jag vill inte må dåligt mer nu. Jag vill bara vakna upp en morgon, se honom ligga jämte och le och krama om mig. Jag skulle fråga om allt var en dröm och då skulle han krama ännu hårdare och skratta lite åt min dumhet och säga att det var en mardröm jag haft och att allt är så bra, så bra.

Jag är dum som tänker sådär. Jag är dum som känner sådär. Jag plågar mig själv. Men just nu går det inte att styra känslorna och tankarna som kommer. Jag har en klump i halsen. Tårarna är ständigt redo att rinna.

Gick ut på en morgonpromenad idag, tänkte att den skulle stärka mig och göra mig piggare och gladare, tji fick jag när jag kom på mig själv med att torka bort några tårar från min kind med den vantklädda handen.
Nu är jag väldigt opeppad att gå till jobbet och le mot folk.
Just nu vill jag bara ha en famn att krascha en stund i. En vän som bara finns här. Den där förbannade ensamheten. Jag hatar den. Jag pallar inte att vara ensam med mina tankar och känslor nu. Men vad har jag att välja på?

Bitter - jag?!? Eh, JA!

Aj

Så ont det gör. Det är en känslomässigt jobbig process nu, nu när jag packar ner livet i kartonger igen.
Att sakna, att inte förstå, att vilja ha det som förut, att vilja stanna i famnen alltid alltid alltid, att känna sorg för att låta något sådant här bara förintas, att känna sig ensam.

Det är så mycket känslor, jag får inte ner de i ord. De kommer ut i tårar ibland.

Ena dagen stark, andra dagen mindre stark...

Nya friska tag

Jag har fattat ett beslut. Jag har ikväll tackat ja till en lägenhet här i stan. Det betyder alltså att jag stannar kvar här ett tag. Jag jobbar vidare på mitt jobb med det jag har utbildat mig till. Jag stärker mig själv som människa ännu mer och jag sträcker lite på mig av vetskapen att jag är önskad på jobbet och i staden av vissa. Jag startar 2012 med att, mitt i allt elände, tro på mig själv, att jag är stark nog att klara mer än jag tror. Hur länge detta handlar om är det ingen som vet. Kanske söker jag mig neråt om ett tag, kanske får jag fart på mitt liv så som jag vill leva det här igen. Ingen vet, men det jag har kommit fram till är att jag måste chansa. Jag måste våga. Jag vill bli starkare och starkare och detta är det bästa för mig just nu.

2012 - nu kör vi!

Blä

Men bra jobbat då tjejen!! Från att ha gått hem från jobbet och kännt hopp, att det här löser sig, det fixar sig liksom...

...så...

...innan läggdags sätter du då igång dämpad musik och hittar bilder på facebook som du inte kan sluta titta på. Från hans liv innan du ens fanns med i bilden. Du blir svartsjuk, ledsen och längtesam. Du kan ändå inte sluta titta, för han är ju den finaste du vet. Trots allt.

Bra jobbat där...

Rätt eller fel - finns det?

Ge mig ro i kroppen. Ge mig de besked jag behöver. Säg inte bara att allt löser sig.

Jag försöker få allt på plats. Jag försöker landa i mig själv efter att ha lyssnat på folk hit och folk dit. Jag har insett att jag försvann på vägen trots att jag trodde att jag var fullt närvarande. Min känsla av vad som är rätt och fel har hamnat i skuggan. Jag kan ha handlat i panik. Jag kan varit förhastad.
Jag grunnar på saken och jag försöker bena ut vad som kommer stärka mig själv mest i framtiden.

Det kan hända att jag tar tillbaka vissa beslut. Men man vet aldrig. Jag är ju velig av naturen.
Vad som känns bra på ett vis i det hela är ju att jag verkar vara välkommen till vilken stad jag än må välja. Fast det gör det hela svårt också. Men från och med nu ska jag lyssna på mitt innersta och göra det som är rätt för mig. Vad jag än gör så är det ju något jag går miste om och som jag kommer sakna.

Jag funderar vidare...

Varm i hjärtat

När jag kommer hem hänger det ett blomsterbud på min dörr. Ett fång med gerberor till mig. Till bara mig. Från min fina fina vän. Det värmer kära Alicia! Tusen tack! :)

Vill även sända ett tack för alla som orkar lyssna på mig just nu. Alla som orkar höra mig älta. Alla som står på min sida. Alla som finns och stöttar. Jag är så tacksam och det onda blir lite lättare att handskas med så fort jag haft kontakt med någon av er som verkligen verkligen finns där. Så - tack!

Men nu är det dags att lägga sig igen. Får åtminstone försöka sova. Ibland går det.

Vänner och familj - vad vore jag utan er?

Ta mig hem

Jag fungerar inte nu. Mitt blodsocker far dessutom upp i höjden och gör mig svag och illamående när jag är ledsen och arg och orolig. Men jag kan inte sluta vara allt det där. Det går definitivt inte efter igår. Jag är så mäkta besviken, ledsen och arg!

Låt mig få komma hem nu. Jag orkar inte mer.

Nej nej

Ångest. Jag vill inte gå upp idag. Jag vill bara inte.