Skam den som ger sig

Det var inte med någon direkt sprudlande entusiasm jag stegade in genom sjukhuséntren imorse då jag skulle på återbesök hos diabetessköterskan. Inför varje besök hoppas man så på att man den gången skulle kunna få ett muntert besked om sitt HbA1c-värde (som är det viktiga värdet i längden för en diabetiker) för man tycker att nu, nu har man verkligen kämpat på med sitt blodsocker, ätit bättre, motionerat mera osv osv. Men nähää, inte var det tillräckligt bra den gången heller...och så går man ut med ett jäklar anamma att NÄSTA GÅNG - DÅ SKA DET GÅ!

MEN döm om min förvåning när sköterskan idag meddelade med ett leende att jag sänkt mitt HbA1c riktigt mycket sedan förra besöket och jag nu ligger på målvärdet för HbA1c. Absolut gör det inget att ligga under målvärdet, och det är det jag ska kämpa för nu till nästa gång. Men att ens kommit ner till målvärdet är en personlig seger.

Har även fått nys om en app i mobilen som kan komma att bli en bra hjälp i sin egenvård av diabetesen. Som sköterskan sa; egentligen är det ju jag som ska vara expert på min diabetes, inte hon. Det är trots allt jag som lever i min kropp varje dag, det är jag som vet hur jag påverkas av pasta, av motion, av stress, av hormonrubbningar, av värme - ja av allt egentligen som hör livet till. Det är nu jag börjar min resa på allvar - jag ska bli expert - expert på min kropp!

Jorråserrusåatt...

En lördag i juni

Långklänning. Vitt vin. Hamburgare på nyttigare vis. Fotbolls EM. Målade naglar. Filade fötter. Djuprengjort ansikte. Solsken genom fönstret. Härlig musik. Pirr i magen. Gräddkolaglass. Trevliga samtal. Hoppfull känsla i magen.

Det är lite så jag kan samanfatta min lördagkväll. Nu blir det film.

Finns det liv finns det hopp...

Femton

Förstår ni? Femton dagar kvar bara. När femton arbetsdagar är gjorda, då är det semester. I fem veckor! Jag längtar. Jag vill insupa havsluft, jag vill träffa personer jag träffar alldeles för sällan pga att jag förflyttat mig dessa milen uppåt i landet. Jag vill vakna på morgnarna, dra upp persiennen och utifrån vad vädret säger sen bestämma vad dagen ska innehålla. Vad jag ser utanför fönstret kommer troligen variera från vecka till vecka. En sak vet jag, det är att semesterns första anhalt är lite längre söderut än barndomsstaden, och väl där är det ju inte långt över till grannlandet.

Men först jobbar vi lite till, mycket förberedelser idag inför ungdomars stora dag imorgon. Det känns otroligt att det är elva år sedan jag själv sprang ut från skolans "trygga värld" och ut i vuxenlivet med allt vad det innebär. Elva år sedan...oj!

Sjung om studentens lyckliga dar...