Känsla av att bli fri

Under promenaden idag fick jag en känsla. En känsla som sa att jag vill befinna mig vid vår stuga, i lugnet, i ödemarken. Jag skulle gå ut ensam, höja upp volymen i öronen och sjunga med högt i musiktexter som lockar fram känslorna i mig. Jag skulle låtar tårarna rinna och jag skulle inte gå hem förrän jag kände mig tömd. Tömd på tankar och känslor som stör. Sen skulle jag med en lättare kropp stiga in i det röda huset med vita knutar och umgås med de som befann sig där inne, lättare, gladare, trevligare, fri från grubblerier. Thank you for the music...

Man tackar

Jaha, men tack då blogger för att ni gör om och gör så att jag inte förstår mig på att skriva ett lite mer lättläst inlägg på min egen blogg. Jag gör radbrytningar, men det syns minsann inte när jag publicerar mitt inlägg i bloggen för allmänheten. Det känns sådär bra, eftersom jag själv lite ogillar att läsa en text i en-enda-lång-ihopgrötad-textmassa-så-man-inte-får-något-andrum-eller-ens-en-liten-småpaus-mellan-ämnena-i-inlägget. Nu gör jag själv sådana inlägg tydligen, sådana som jag inte gillar, bara för att jag inte kan förstå hur ni tänker er att man ska byta rad. Enter har funkat i alla tider, kan det inte funka även år 2012? Pust...

Somliga går utan skor...trallalalala

Att vakna, titta på klockan och se 09:50 och rycka till och tro att man ska vara på jobbet om TIO minuter får en att vakna till snabbt. Ett par sekunder senare ligger huvudet på kudden igen - det är ju fredag och jag är ledig! Gästspelade dock på jobbet en kortis när kollegan skulle iväg en sväng, men nu är jag ledig igen. Jag kommer att ägna dagen åt att leta efter ett par skor. Jag förstår inte vart jag har lagt dessa. Det är det enda paret finskor jag äger och de kommer att behövas om en vecka, och jag har alltså lyckats lägga dem någonstans jag verkligen inte kommer ihåg. 33kvm med tillhörande källarförråd kan vara otroligt stort verkar det som, men många bra gömställen. Det känns lite illa att ta på sig ett par converse till en svart finklänning, även om det hade vart det allra skönaste. Jag är ju inte direkt någon finsko-människa, jag gillar bekvämt o gött, men ibland får man väl försöka göra sig till. Äh, nog om skor, det där är mina buisness. Förvirrad som jag är får jag skylla mig själv. Jag känner för att göra om här hemma, få in massa massa färger! Men det är svårt, det är så litet utrymme och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Jag bara vill! Men ni som sett mitt boende live eller på bild - hit me - kom med förslag på hur jag ska piffa till mitt just nu rätt så beiga hem (men en riktigt liten touch av grönt)!! Trodde faktiskt jag skulle ha någonting att berätta när jag satte mig bakom tangenterna idag, men jag inser nu att det bara blir ordspotteri som inte är så vidare intressant. Så jag struttar vidare här i mitt hem, letar och röjer och städar här och var med en go känsla i fredagsmagen. Att det kommer snöblandat regn på snedden utanför fönstret ignorerar jag idag. Egentligen lägger man för mycket energi på vad det är för väder - till vilken nytta? Det är ju något man verkligen inte kan påverka. Om vi inte hade haft snöblandat regn denna veckan skulle vi nog inte uppskatta solens strålar lika mycket nästa vecka... Skulle inte jag vara tyst? Jo just det, så var det ja. Men bara en sak till som jag kom på under lunchen - riven parmesanost är så galet gott! Sssccccchhhh....

Blåst

Alltså jag kan inte lära mig att gilla dem. Jag kan knappt lära mig att acceptera dem. Usch. Det är vad jag tycker om dem. Usch!

Förkylningsblåsor på läppen - usch!
Vem kan tycka om dem? Vem kan acceptera att de sätts på sin egen läpp? Känns som hela jag är en blåsa. "Titta, där kommer blåsan och Tina"!
Nog har jag ett par i munnen också kan jag känna, men dem kan jag leva med, de är det ju bara jag som vet att de finns. Ja, ni också nu då, men ni slipper se dem i alla fall. Jag skulle helst inte visa den på läppen heller. Jag tycker att förkylningsblåsor borde vara privata, inte offentliga som de där på läppen.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle ta mig en rejäl skönhetssömn, och detta var vad jag vaknade upp med - jag kan inte annat än att känna mig blåst!

USCH!

Om att leva i osynk med sin sjukdom

Jag vet att jag ofta tar upp detta ämne, ett ämne som kanske är svårt för andra att förstå sig på. Lider man inte av diabetes tror jag det är svårt att förstå hur frustrerande det faktiskt är när det strular. Och strular är vad det gör. Hur stark jag än försöker vara så brister jag tillslut och vill bara att någon förstår mig! Jag vill att någon ska krama mig när jag tampas med ett blodsocker på 18 i flera flera timmar och hela natten och jag tar insulindos efter insulindos som inte ger någon effekt. Jag vill krypa ihop i fosterställning, få ur mig all min frustration i form av tårar och av ord. Tårar som någon torkar bort från min kind och ord som någon förstår. Jag vill spotta ur mig alla mina känslor för denna sjukdom jag fått mig tilldelad. Jag vill att någon förstår mina känslor. Jag vill att någon känner med mig, på riktigt, sådär äkta och sådär förstående.
Jag vet att många i min omgivning bryr sig när jag gnäller över detta, men jag vet också att det är jättejättesvårt för er att förstå, hur jag än försöker berätta.

Jag känner mig ofta så ensam med denna sjukdom. Jag och diabetesen lever vårt liv. Ofta i osynk för tillfället. Och ibland är det som om den upptar mina tankar och mina känslor och hela min värld kretsar kring denna förbannade sjukdom som aldrig aldrig aldrig lämnar mig ifred! Jag orkar bara inte alla dagar. Det är som att kämpa i motvind. Förbannat tufft!

Ensam är inte stark...

Le, le, le

De roligaste stunderna i mitt arbete måste vara inför dessa helger ändå - när vi producerar för fullt och fyller butiken till max. Det ser så mycket bättre ut i butiken. Man vill nästan inte att kunderna plockar i sakerna så det fina förstörs.

Jag räknar ner till påskledigt, en dag avklarad, tre återstår. Det kommer gå lätt. Då blir det södern igen. Låt solen skina på oss i påsk nu du som bestämmer över detta fenomen, vädret.

Idag ler vi. Bara för att! :)

Punkt för idag...