Det låter ganska bra i mina öron.
Just do it!
30 mars 2010
A cup of coffe some day?
Imorgon är det kaffe. Och kanske en kaka. Förhoppningsvis trevliga samtal. Antagligen många skratt.
Det låter ganska bra i mina öron.
Just do it!
Det låter ganska bra i mina öron.
Just do it!
28 mars 2010
Aldrig är jag ensam
Jag är matt. Jag är orkeslös. Min kropp är som spagetti. Den är tung och den är slö. Den vill gärna sova mycket.
Jag vet inte vad det beror på riktigt, men jag anar att det har med mitt blodsocker att göra. På sistone har det legat ovanligt lågt mest hela tiden. Det otäcka med det är att jag inte får några förvarningar på att sockernivån sjunker. Förut märkte jag av det av att jag blev darrig och kände mig berusad nästan. Men nu - inga tecken - och så kan jag gå med ett blodsocker på ca 2 ganska länge, och det är kanske inte så konstigt då att kroppen inte har någon energi och ork.
Det är ganska olustigt att inte få dessa tecken på att nivån sjunker. Kan just undra om det bara är tillfälligt eller om det kommer att förbli så resten av livet?
Visst har jag ju läst om att vissa tecken på låga och höga blodsocker försämras med tiden, men det känns lite tidigt om det ska bli så för mig redan. Förvisso har jag ju levt med den här sjukdomen i 9 år snart. 9 år. Det är ändå ganska länge. Tänk att man har stått ut. Och tänk att man ska stå ut i många år till. 9 år är ju bara en bråkdel av vad jag och min kära diabetes har att leva. Men tillsammans är vi starka - min diabetes och jag. Aldrig är jag ensam, den är min ständiga följeslagare här i livet.
Det är roligt att dem forskar så mycket inom diabetes och att de kommer fram till lösningar och möjlighet till vaccinationer och så vidare. Det lite mindre roliga i det hela är, för att vara lite ego, att det mesta av forskningen riktas mot att förhindra att människor drabbas och att det hittas på lösningar och operationer så att människor med typ 2 diabetes blir friska. Vi med typ 1 känns som en egen grupp som får ta ytterligare ett djupt andetag och gilla läget och leva med det här tills döden skiljer oss åt.
Jag är i alla fall mig själv evigt tacksam för att jag vågade ge upp min slangfobi och testade på att bära insulinpump. Den har hjälpt mig så mycket att få bättre kontroll. Hela jag påverkas ju av hur blodsockret ligger. Så mitt humör har även det gagnats av denna lilla apparat. Den är inte speciellt sexig och den är inte så värst snygg, men den är bra för mig och jag är såpass vuxen nu att det är det som avgör. Mitt mående kommer i främsta rummet för mig.
Good stuff for a diabetic like me...
Jag vet inte vad det beror på riktigt, men jag anar att det har med mitt blodsocker att göra. På sistone har det legat ovanligt lågt mest hela tiden. Det otäcka med det är att jag inte får några förvarningar på att sockernivån sjunker. Förut märkte jag av det av att jag blev darrig och kände mig berusad nästan. Men nu - inga tecken - och så kan jag gå med ett blodsocker på ca 2 ganska länge, och det är kanske inte så konstigt då att kroppen inte har någon energi och ork.
Det är ganska olustigt att inte få dessa tecken på att nivån sjunker. Kan just undra om det bara är tillfälligt eller om det kommer att förbli så resten av livet?
Visst har jag ju läst om att vissa tecken på låga och höga blodsocker försämras med tiden, men det känns lite tidigt om det ska bli så för mig redan. Förvisso har jag ju levt med den här sjukdomen i 9 år snart. 9 år. Det är ändå ganska länge. Tänk att man har stått ut. Och tänk att man ska stå ut i många år till. 9 år är ju bara en bråkdel av vad jag och min kära diabetes har att leva. Men tillsammans är vi starka - min diabetes och jag. Aldrig är jag ensam, den är min ständiga följeslagare här i livet.
Det är roligt att dem forskar så mycket inom diabetes och att de kommer fram till lösningar och möjlighet till vaccinationer och så vidare. Det lite mindre roliga i det hela är, för att vara lite ego, att det mesta av forskningen riktas mot att förhindra att människor drabbas och att det hittas på lösningar och operationer så att människor med typ 2 diabetes blir friska. Vi med typ 1 känns som en egen grupp som får ta ytterligare ett djupt andetag och gilla läget och leva med det här tills döden skiljer oss åt.
Jag är i alla fall mig själv evigt tacksam för att jag vågade ge upp min slangfobi och testade på att bära insulinpump. Den har hjälpt mig så mycket att få bättre kontroll. Hela jag påverkas ju av hur blodsockret ligger. Så mitt humör har även det gagnats av denna lilla apparat. Den är inte speciellt sexig och den är inte så värst snygg, men den är bra för mig och jag är såpass vuxen nu att det är det som avgör. Mitt mående kommer i främsta rummet för mig.
Good stuff for a diabetic like me...
24 mars 2010
Jag spinner
Jag är stolt över mig själv. Jag har inte varit på spinning på ett par år, men idag hade jag bokat in mig till ett pass. Mind-spinning kallades det och det skulle vara både svettigt, avslappnande och lugnande på samma gång. Det var det. Jag trampade konstant i en timmes tid. Svetten rann och jag blundade mig igenom mestadelen av passet och tänkte tankar för mig själv. Rummet var nersläckt och värmeljus skapade en lugn stämning de tillfällena man öppnade ögonen.
Jag är redan inbokad till nästa veckas pass.
Tankarna fortsätter spinna...goda tankar...fina tankar...
Jag är redan inbokad till nästa veckas pass.
Tankarna fortsätter spinna...goda tankar...fina tankar...
23 mars 2010
Jag är trött på människor i flock
Jag pustar ut. Det har gått i ett hela dagen. Jag har knappt sett annat än kö av människor mellan kl 9 och 18, och jag har knappt känt annat än stress.
Nu är det en kväll i ensamhet. Den kommer troligen bli kort, jag är helt slut!
Förresten, jag svarade nej, igen. Rätt eller fel kan man undra?
Nu är det en kväll i ensamhet. Den kommer troligen bli kort, jag är helt slut!
Förresten, jag svarade nej, igen. Rätt eller fel kan man undra?
21 mars 2010
Nya insikter
Jag har kommit till ännu en insikt. Denna gången handlar det om min kropp. Jag har insett att det gör underverk för mitt blodsocker att jag promenerar eller cyklar till och från jobbet och till övriga platser dit jag behöver ta mig. Denna veckan då min bil har stått utan att jag använt den alls har mitt blodsocker legat så fint, så fint. Nästan lite för fint.
Min kropp är verkligen värd den där dagliga promenaden. Den är värd att tas omhand. Jag har bara denna kroppen, jag lär knappast få en ny den dagen den börjar säga ifrån att jag vanvårdat den och stoppat i den för mycket sötsaker trots att den talat om för mig att den inte mår bra av det.
Det är dags att vakna upp nu. Det jag gör för min kropp idag kommer den tacka mig för (eller i värsta fall hata mig för) om några år. Det är jag som väljer nu hur vi ska må i framtiden.
Jag väljer välmående.
Min kropp är verkligen värd den där dagliga promenaden. Den är värd att tas omhand. Jag har bara denna kroppen, jag lär knappast få en ny den dagen den börjar säga ifrån att jag vanvårdat den och stoppat i den för mycket sötsaker trots att den talat om för mig att den inte mår bra av det.
Det är dags att vakna upp nu. Det jag gör för min kropp idag kommer den tacka mig för (eller i värsta fall hata mig för) om några år. Det är jag som väljer nu hur vi ska må i framtiden.
Jag väljer välmående.
En glad jag
Jag vill bara skriva ut orden: Jag är glad. Jag är nöjd. Jag mår bra nu.
Vissa stunder får jag en släng av längtan. Längtan efter den där manliga famnen att krypa upp i. Längan av att veta att någon finns i närheten. Längtan av bekräftelse. Längtan av någon.
Jag inser att det är någon jag längat efter. Jag inser att jag inte har någon specifik person att rikta min längtan åt just nu. Och om jag ska vara ärlig så känns det ganska så skönt just nu. Jag är glad och jag suger åt mig av minsta lilla sak man kan tolka som en slags bekräftelse. Men jag är noga med att behålla mina fötter på jorden. Att sväva på moln är inget jag ska ägna mig åt nu. Nej, stadiga fötter mot marken men en glad magkänsla. Det är grejen.
I fredags fick jag sällskap dock. M kom och hälsade på. Jag bjöd på ett glas vin och vi satt i soffan och pratade medans de dansade på tv-skärmen. I frågan om det var rätt eller fel att han kom över anser jag nu att det var helt OK. Han hade inget att göra, jag hade inget att göra. Han frågade om jag var sällskapssjuk och jag kunde inte ljuga ihop ett nej på frågan. Så det slutade med att han kom hit. Erkänna kan jag att jag var lite ångestfylld en stund dagen efter. Sen pratade jag allvar med mig själv och tänkte som så att han är vuxen nog att ansvara för sina handlingar och förslag och han vet vad jag har sagt om oss, så han får ändå vara beredd på att jag vill vara vän och inget mer. Allt kan inte vara upp till mig. Jag har sagt vad jag har sagt, och vi är vuxna individer båda två. Ord och handling får man stå för och ta som det är.
Så ångesten försvann frampå förmiddagen. Lättad och glad över att vi ändå kan träffas utan att käfta eller vara elaka mot varandra jobbade jag på.
Våren är verkligen på intåg och jag har vårkänslor i kroppen. Det känns som att mycket släpper nu. Det känns som att jag börjar göra mig redo på framtiden och dess goda saker den kommer att kunna innehålla. Jag dagdrömmer och njuter av att det pirrar till i magen emellanåt.
Vintern rasat ut...
Vissa stunder får jag en släng av längtan. Längtan efter den där manliga famnen att krypa upp i. Längan av att veta att någon finns i närheten. Längtan av bekräftelse. Längtan av någon.
Jag inser att det är någon jag längat efter. Jag inser att jag inte har någon specifik person att rikta min längtan åt just nu. Och om jag ska vara ärlig så känns det ganska så skönt just nu. Jag är glad och jag suger åt mig av minsta lilla sak man kan tolka som en slags bekräftelse. Men jag är noga med att behålla mina fötter på jorden. Att sväva på moln är inget jag ska ägna mig åt nu. Nej, stadiga fötter mot marken men en glad magkänsla. Det är grejen.
I fredags fick jag sällskap dock. M kom och hälsade på. Jag bjöd på ett glas vin och vi satt i soffan och pratade medans de dansade på tv-skärmen. I frågan om det var rätt eller fel att han kom över anser jag nu att det var helt OK. Han hade inget att göra, jag hade inget att göra. Han frågade om jag var sällskapssjuk och jag kunde inte ljuga ihop ett nej på frågan. Så det slutade med att han kom hit. Erkänna kan jag att jag var lite ångestfylld en stund dagen efter. Sen pratade jag allvar med mig själv och tänkte som så att han är vuxen nog att ansvara för sina handlingar och förslag och han vet vad jag har sagt om oss, så han får ändå vara beredd på att jag vill vara vän och inget mer. Allt kan inte vara upp till mig. Jag har sagt vad jag har sagt, och vi är vuxna individer båda två. Ord och handling får man stå för och ta som det är.
Så ångesten försvann frampå förmiddagen. Lättad och glad över att vi ändå kan träffas utan att käfta eller vara elaka mot varandra jobbade jag på.
Våren är verkligen på intåg och jag har vårkänslor i kroppen. Det känns som att mycket släpper nu. Det känns som att jag börjar göra mig redo på framtiden och dess goda saker den kommer att kunna innehålla. Jag dagdrömmer och njuter av att det pirrar till i magen emellanåt.
Vintern rasat ut...
19 mars 2010
Fet uppdatering
Jag sitter vid datorn mycket under dagarna, men jag ägnar den mesta tiden åt att plugga och när jag anser mig ha pluggat färdigt för dagen så är jag så trött på att stirra in i en datorskärm att jag nästan vill sälja min dator. Nej, så långt ska jag inte gå, men jag får inte så många bloggnlägg skrivna för tillfället.
Om sanningen ska fram så har jag inte så mycket att skriva om heller. Jag är trött på att älta allt det gamla, jag vill nu bara acceptera att dåtiden och dess innehåll är som det är och nu vill jag lyckas att bara blicka framåt och känna hopp inför framtiden. Vissa dagar struttar jag runt och ler för mig själv och drömmer om vad jag kommer att få i livet. Den där mannen som det klickar så bra med, de där mysiga barnen, den där gemensamma villan, det där roliga jobbet. Jag drömmer om tiden då jag kommer känna mig nöjd och tillfredaställd med min livstillvaro. Kanske lever jag i en rosa drömvärld just nu, men så länge jag mår bra så tillåter jag mig att stanna kvar i den världen ett tag till.
Utanför den rosa världen finns den lite mer grå verkligheten. Ja, solen lyser nämligen med sin frånvaro för tillfället och på himlen finns moln, moln, moln som en tjock dimma. Men jag vet att vårsolen gömmer sig bakom knuten, den kommer och den kommer vara så välkommen!
Min bil har valt att småstreja, jag bojkottar den och har dammat av cykeln och mina ben får ta mig överallt trampandes eller gåendes. Det är friskt och skönt och bra. Jag funderar på att sälja bilen och göra något roligt för den lilla slant jag möjligen kan komma att få. Kanske en resa?
Även datorn strejkar och sätter mitt tålamod på prov till som tätt. Och hämromdagen var det hårblåsen som lade ner, men den är alive and kickin' igen. Men allt jag har i teknikväg tycks strejka för tillfället. Men jag rycker på axlarna, skrattar lite lätt medans jag sliter av mig en hårtuss, och gillar läget. Vad annat ska man göra?
Nåja, inte så illa att jag lyckats få ihop denna text trots att jag inte hade något att skriva om. Nu har gröten landat i magen och jag ska börja förbereda mig inför ett besök i träningslokalen. Jag ska komma form igen. Det dystra är att jag var på väg för några veckor sedan, jag märkte själv skillnad, men sen fick jag en ätar-period då jag tillät mig äta mycket och vad som helst och jag tillät mig utebli träning pga förkylning. Det var inte bra. För nu är jag tillbaka på ruta ett. Fettet som hade försvunnit har kommit tillbaka. På magen. På låren. I ansiktet. Men nu finns det inga ursäkter längre - nu ska det bort igen!
Jag ska bli en atlet.
Om sanningen ska fram så har jag inte så mycket att skriva om heller. Jag är trött på att älta allt det gamla, jag vill nu bara acceptera att dåtiden och dess innehåll är som det är och nu vill jag lyckas att bara blicka framåt och känna hopp inför framtiden. Vissa dagar struttar jag runt och ler för mig själv och drömmer om vad jag kommer att få i livet. Den där mannen som det klickar så bra med, de där mysiga barnen, den där gemensamma villan, det där roliga jobbet. Jag drömmer om tiden då jag kommer känna mig nöjd och tillfredaställd med min livstillvaro. Kanske lever jag i en rosa drömvärld just nu, men så länge jag mår bra så tillåter jag mig att stanna kvar i den världen ett tag till.
Utanför den rosa världen finns den lite mer grå verkligheten. Ja, solen lyser nämligen med sin frånvaro för tillfället och på himlen finns moln, moln, moln som en tjock dimma. Men jag vet att vårsolen gömmer sig bakom knuten, den kommer och den kommer vara så välkommen!
Min bil har valt att småstreja, jag bojkottar den och har dammat av cykeln och mina ben får ta mig överallt trampandes eller gåendes. Det är friskt och skönt och bra. Jag funderar på att sälja bilen och göra något roligt för den lilla slant jag möjligen kan komma att få. Kanske en resa?
Även datorn strejkar och sätter mitt tålamod på prov till som tätt. Och hämromdagen var det hårblåsen som lade ner, men den är alive and kickin' igen. Men allt jag har i teknikväg tycks strejka för tillfället. Men jag rycker på axlarna, skrattar lite lätt medans jag sliter av mig en hårtuss, och gillar läget. Vad annat ska man göra?
Nåja, inte så illa att jag lyckats få ihop denna text trots att jag inte hade något att skriva om. Nu har gröten landat i magen och jag ska börja förbereda mig inför ett besök i träningslokalen. Jag ska komma form igen. Det dystra är att jag var på väg för några veckor sedan, jag märkte själv skillnad, men sen fick jag en ätar-period då jag tillät mig äta mycket och vad som helst och jag tillät mig utebli träning pga förkylning. Det var inte bra. För nu är jag tillbaka på ruta ett. Fettet som hade försvunnit har kommit tillbaka. På magen. På låren. I ansiktet. Men nu finns det inga ursäkter längre - nu ska det bort igen!
Jag ska bli en atlet.
14 mars 2010
Jag är redo nu
Imorgon är det dags, jag ska inte dra ut på det utan jag ska ta min chans att ansöka till en 2-årig utbildning på högskolan när ansökningen öppnar imorgon kl 13:00. Jag ska lägga in en ansökan till utbildningen Webbredaktör 120hp, distans.
Distans eller flytt till Borås har varit lite av ett huvudbry senaste perioden, men idag tog jag det definitiva beslutet och det fanns inte mycket som talade för flytt när jag satte ord på mina funderingar.
Snälla, ni kan väl hålla en tumme för att jag kommer in, för jag känner mig laddad och taggad för att skaffa mig en utbildning! Det är dags nu, och detta känns spännande och roligt. Jag är redo att satsa.
Hej, jag heter Tina, jag är webbredaktör...(jodå, det låter fint också...)
Distans eller flytt till Borås har varit lite av ett huvudbry senaste perioden, men idag tog jag det definitiva beslutet och det fanns inte mycket som talade för flytt när jag satte ord på mina funderingar.
Snälla, ni kan väl hålla en tumme för att jag kommer in, för jag känner mig laddad och taggad för att skaffa mig en utbildning! Det är dags nu, och detta känns spännande och roligt. Jag är redo att satsa.
Hej, jag heter Tina, jag är webbredaktör...(jodå, det låter fint också...)
Söndagsmys
Kalas kalas kalas. Man står och lagar mat, man städar och fejjar för att ens hem ska se välkomnande ut mot gästerna. Sen tjoff tjoff så är kvällen över och man vaknar upp dagen efter till kalasets baksida - ett kök med en diskbänk fylld med just disk. Skåpen gapar tomt på glas och porslin, för just det; allt är ju använt!
Men det är trevligt med kalas. Matsällskap och vinsällskap. Vi tittade även gemensamt på finalen i årets melodifestival. Jag känner att svenska folket gjorde ett bra val att skicka flickan med de röda skorna till Oslo. Salem hade min röst också, men Anna vann min röst mer och mer under kvällen. Jag är nöjd. Nu får vi se vad Europa tycker om henne.
Idag är jag slö, rastlös och väldigt hång på lite mys i en go varm trygg famn. Jag har en soffa, jag har filtar, jag har en film och jag har godis och snacks. Men jag saknar famnen. Var är den? Var är du som äger den? Jag är nyfiken på vem du är, du som ska bli den som får mig att känna mig trygg, omtyckt och älskad i framtiden. Nyfikenheten kan göra att det pirrar till i magen bara sådär. Små små fjärilar som fladdrar till och får mig att känna hopp.
När jag är redo ska du få komma och visa mig vem du är. Berätta vad du heter och tala om vad du vill med livet, med mig, med dig, med oss. Men du får vänta ett litet tag till. Jag har lite kvar att jobba på. Men jag tänker som sagt på dig emellanåt, drömmer och fantiserar.
Jag vet att du finns, du som är rätt för mig. Vi leker bara lite kurragömma med varandra.
Men det är trevligt med kalas. Matsällskap och vinsällskap. Vi tittade även gemensamt på finalen i årets melodifestival. Jag känner att svenska folket gjorde ett bra val att skicka flickan med de röda skorna till Oslo. Salem hade min röst också, men Anna vann min röst mer och mer under kvällen. Jag är nöjd. Nu får vi se vad Europa tycker om henne.
Idag är jag slö, rastlös och väldigt hång på lite mys i en go varm trygg famn. Jag har en soffa, jag har filtar, jag har en film och jag har godis och snacks. Men jag saknar famnen. Var är den? Var är du som äger den? Jag är nyfiken på vem du är, du som ska bli den som får mig att känna mig trygg, omtyckt och älskad i framtiden. Nyfikenheten kan göra att det pirrar till i magen bara sådär. Små små fjärilar som fladdrar till och får mig att känna hopp.
När jag är redo ska du få komma och visa mig vem du är. Berätta vad du heter och tala om vad du vill med livet, med mig, med dig, med oss. Men du får vänta ett litet tag till. Jag har lite kvar att jobba på. Men jag tänker som sagt på dig emellanåt, drömmer och fantiserar.
Jag vet att du finns, du som är rätt för mig. Vi leker bara lite kurragömma med varandra.
10 mars 2010
Bästisar
Jag sansade mig framåt kvällen igår och kom tillbaka till verkligheten efter min ordentliga dipp och en dag fylld av tårar. Det var nog en sådan dag som behövdes, mitt inre behövde rensas. Ut med det gamla för att kunna ta emot något nytt. Jag antar att det är bra att skölja ur det gamla och att tillåta sig att bearbeta förlusten av en förhoppning, trots att man själv valt bort det.
Förmiddagen spenderades i min forna bästis soffa med en kopp kaffe och en muffins och djupa samtal om kärlek och livet. Det var både skönt och skumt att sitta och öppna sig och berätta om sitt innersta för en person som man egentligen inte haft någon kontakt med sedan man var liten och lekte ihop var dag. Visst har vi haft sporadisk kontakt då man setts på stan, men inte direkt så man blivit vänner på nytt i det vuxna livet. Jag är glad att hon tagit kontakt, kanske kommer vi att knyta en kontakt på nytt. Mycket har man varit med om sedan tiden då vi cyklade runt runt runt på alla stigar mellan husen i bostadsområdet där vi båda är uppväxta, hon på sin röda cykel och jag på min gröna. Så bekymmerslöst livet var då egentligen.
Det finns många minnen från vår bästis-tid som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns när vi på dagis flamsade och fröknarna hade lämnat oss ensamma med ett gäng saxar. Inte kunde de väl ana att vi små oskyldiga flickor skulle få för oss att klippa våra egna luggar med dessa slöa saxar, men se det fick de bevis på när de kom tillbaka in i rummet. Ingen av våra mammor var speciellt imponerade av våra nya frisyrer heller kan tilläggas.
Jag minns också att hon, G, tog efter min fix idé att inte äta smör på mackorna på dagis. Alla fröknar visste att jag inte åt smör, men när G bestämde sig för att sluta försökte de få henne på andra tankar, men hon var stehård i sitt beslut. Vi höll ihop och vi gjorde som den andra gjorde. Hon fick en affisch i födelsedagspresent en gång med 2 små kycklingar som stod under ett paraply i regn med texten "vänner i vått och torrt". Det var vi det. Då.
Tider förändras och människor försvinner ur ens liv för en period och ibland kommer de tillbaka. Alltid har man ett val - att släppa in dem igen eller att låta bli. Magkänslan ska guida mig där. Den har ju guidat mig in i frågan förut och den fattar trots allt ganska bra beslut kan jag känna. Även om tankarna ibland kommer in och sätter krokben för stackars magens initiativ.
G och jag kommer nu troligen inte att se varandra som bästisar igen, men jag är helt klart villig till att umgås med henne som en god vän.
Jag bjuder på min flummighet idag...
Förmiddagen spenderades i min forna bästis soffa med en kopp kaffe och en muffins och djupa samtal om kärlek och livet. Det var både skönt och skumt att sitta och öppna sig och berätta om sitt innersta för en person som man egentligen inte haft någon kontakt med sedan man var liten och lekte ihop var dag. Visst har vi haft sporadisk kontakt då man setts på stan, men inte direkt så man blivit vänner på nytt i det vuxna livet. Jag är glad att hon tagit kontakt, kanske kommer vi att knyta en kontakt på nytt. Mycket har man varit med om sedan tiden då vi cyklade runt runt runt på alla stigar mellan husen i bostadsområdet där vi båda är uppväxta, hon på sin röda cykel och jag på min gröna. Så bekymmerslöst livet var då egentligen.
Det finns många minnen från vår bästis-tid som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns när vi på dagis flamsade och fröknarna hade lämnat oss ensamma med ett gäng saxar. Inte kunde de väl ana att vi små oskyldiga flickor skulle få för oss att klippa våra egna luggar med dessa slöa saxar, men se det fick de bevis på när de kom tillbaka in i rummet. Ingen av våra mammor var speciellt imponerade av våra nya frisyrer heller kan tilläggas.
Jag minns också att hon, G, tog efter min fix idé att inte äta smör på mackorna på dagis. Alla fröknar visste att jag inte åt smör, men när G bestämde sig för att sluta försökte de få henne på andra tankar, men hon var stehård i sitt beslut. Vi höll ihop och vi gjorde som den andra gjorde. Hon fick en affisch i födelsedagspresent en gång med 2 små kycklingar som stod under ett paraply i regn med texten "vänner i vått och torrt". Det var vi det. Då.
Tider förändras och människor försvinner ur ens liv för en period och ibland kommer de tillbaka. Alltid har man ett val - att släppa in dem igen eller att låta bli. Magkänslan ska guida mig där. Den har ju guidat mig in i frågan förut och den fattar trots allt ganska bra beslut kan jag känna. Även om tankarna ibland kommer in och sätter krokben för stackars magens initiativ.
G och jag kommer nu troligen inte att se varandra som bästisar igen, men jag är helt klart villig till att umgås med henne som en god vän.
Jag bjuder på min flummighet idag...
9 mars 2010
Varma tårar
Jag undrar bara hur många tårar det finns i en människokropp? Tar de någonsin slut? Idag känns det som att ett halvt världshav har strilat nerför mina kinder. Varma tårar som berör mina kinder. Varma är de troligen för att tankarna på dig, på oss, är varma. Jag känner idag. Jag känner så mycket. Mycket mer än jag kännt på länge. Det gör ont. Så galet ont. Jag förstår ingenting. Jag vill ha dig här. Hos mig. Se på dig. Prata med dig. Röra vid dig.
Vill du? Vill jag? Vad är det här?
Vill du? Vill jag? Vad är det här?
Småtokig
Ett år äldre. Är det dags att bli ännu visare och ännu vuxnare i sina handlingar och sitt tänk nu?
Uhh, det känns som att jag går åt helt andra hållet. Att jag snarare bli ännu mindre vuxen och mindre visare i mitt tänk och mina handlingar.
Jag är en märklig varelse. Eller? Huu. Om man ändå hade fått med sig en instruktionsbok när man föddes så man visste hur man skulle leva sitt liv.
Jag blir smått tokig snart.
Uhh, det känns som att jag går åt helt andra hållet. Att jag snarare bli ännu mindre vuxen och mindre visare i mitt tänk och mina handlingar.
Jag är en märklig varelse. Eller? Huu. Om man ändå hade fått med sig en instruktionsbok när man föddes så man visste hur man skulle leva sitt liv.
Jag blir smått tokig snart.
6 mars 2010
Ditt och datt
Timme efter timme kom mitt humör tillbaka mer och mer. Den piggare, den gladare Tina. Förvisso har jag varit ganska förvirrad och seg på jobbet idag. Jag skyller en del på förkylningen som ligger i kroppen och är i läget mellan att nyss ha uppstått och ska bryta ut ordentligt. Jag skyller en annan del på alla tankar som snurrar i mitt huvud, alla känslor som yr runt i kroppen. Jag skyller också till viss del på min medfödda disträ'a sida.
En kollega påpekade att jag vid tillfälle såg hög ut. Jag kan dock intyga att så inte var fallet. :)
Efter jobbet fick jag en sak avklarad. Jag sa ifrån och det ifrånsägandet fick en sten att falla från mitt bröst. Jag blev så mycket lättare där och då. Jag känner mig sannerligen värd att äta av smågodiset jag handlade.
Till min glädje såg jag i dagens tv-tablå att Notting Hill kommer visas på tv ikväll. Ögonen känns trötta i detta nu, men så som jag har längtat efter denna film så ska jag hålla mig vaken!
Bullar upp med god mat, godis, varm filt och många värmeljus...
En kollega påpekade att jag vid tillfälle såg hög ut. Jag kan dock intyga att så inte var fallet. :)
Efter jobbet fick jag en sak avklarad. Jag sa ifrån och det ifrånsägandet fick en sten att falla från mitt bröst. Jag blev så mycket lättare där och då. Jag känner mig sannerligen värd att äta av smågodiset jag handlade.
Till min glädje såg jag i dagens tv-tablå att Notting Hill kommer visas på tv ikväll. Ögonen känns trötta i detta nu, men så som jag har längtat efter denna film så ska jag hålla mig vaken!
Bullar upp med god mat, godis, varm filt och många värmeljus...
5 mars 2010
=(
Det finns ingen anledning att gå runt känslorna just nu. Jag kan inte ljuga för mig själv mer. Allt skulle beror på förkylningen? Jomen visst...och Pippi Långstrump finns på riktigt eller?!
Sanningen är att jag så smått har börjat rasa samman igen. Jag orkar inte gå igenom den här sörjan igen! Vad är det för fel på mig??
Gråter.
Sanningen är att jag så smått har börjat rasa samman igen. Jag orkar inte gå igenom den här sörjan igen! Vad är det för fel på mig??
Gråter.
2 mars 2010
Jag har grunden att bygga på
...och efter en tung dag vaknar man upp och känner sig pigg när klockan inte ens slagit 07:00. En helt ledig dag och en enorm chans att ta den där sovmorgonen som man drömmer om och faktiskt längtar efter nu, men nej, upp före tuppen är vad som gäller tydligen när man ger upp efter ett antal försök till omsomning.
Klockan 07:23 kommer jag på mig själv att gå runt och vissla glatt i mitt vardagsrum medans gröten tillagas i micron.
Det är en bra grund att bygga en fantastisk dag på!
Klockan 07:23 kommer jag på mig själv att gå runt och vissla glatt i mitt vardagsrum medans gröten tillagas i micron.
Det är en bra grund att bygga en fantastisk dag på!
1 mars 2010
Egentligen är det ganska enkelt
- Varför är det såhär - när man tror att man är påväg upp så drar nån jäkel bort mattan under fötterna på en och man ramlar IGEN..!??!
- För att någon har bestämt att det ska vara jävligt för en helt enkelt, men när jag hittar den personen så kommer jag att spöa upp honom!
- Jag hjälper till!
- Bra!
Bra att syster har enkla svar när man grubblar på en svår fråga...
- För att någon har bestämt att det ska vara jävligt för en helt enkelt, men när jag hittar den personen så kommer jag att spöa upp honom!
- Jag hjälper till!
- Bra!
Bra att syster har enkla svar när man grubblar på en svår fråga...
Trögt
Det går inte bra. Nej,det går inte alls bra med pluggandet idag. Jag har inte kommit längre än att jag slagit upp böckerna. Där tar det stopp. Mina ögon vill sova. Jag kryper ner under filten och försöker sova en stund. Tvärtsopp, det går inte. Försöker att piggna till genom lite mat, näring, föda, whatever. Fungerar inte heller. Jag försöker prata med mig själv, snacka allvar och få mig själv att skratta och komma igång. Nej, jag låter troligen inte tillräckligt klämkäck för att jag ska gå på det. Jag är fortfarande hopplöst trött!
Jag känner mig yr, frusen och ögonen kliar av trötthet. Att andas är ansträngande idag. Varje andetag känns! Jag måste hela tiden tänka på att andas, liksom hjälpa andningen på traven. Har varit så till och från ett liten period nu. Jag undrar varför. Håller jag på att bli sjuk? Förkylning i utvecklingsstadiet?
Om ett par timmar ska jag ge mig på lite träning i alla fall. Kanske hjälper det, kanske stjälper det. Den som lever får se. Jag tror på hjälper.
Man vet aldrig förrän man testat...
Jag känner mig yr, frusen och ögonen kliar av trötthet. Att andas är ansträngande idag. Varje andetag känns! Jag måste hela tiden tänka på att andas, liksom hjälpa andningen på traven. Har varit så till och från ett liten period nu. Jag undrar varför. Håller jag på att bli sjuk? Förkylning i utvecklingsstadiet?
Om ett par timmar ska jag ge mig på lite träning i alla fall. Kanske hjälper det, kanske stjälper det. Den som lever får se. Jag tror på hjälper.
Man vet aldrig förrän man testat...
Jag är redo för att uppleva mars
Dagens arbete är slutfört. Hemma för att plugga lite idag. Senare ska det tränas - ska bli fantastiskt skönt!
På skoj satte jag mig för att läsa det horoskop som publiceras på Facebook inför varje ny vecka och även varje ny månad. Jag kan ana att mars kommer att bli en ganska spännande månad för alla oss som är fiskar. För mig känns en del ganska träffande. Troligen hade jag kännt mig träffad av saker som, enligt stjärnorna (?) ska hända skyttar, oxar och vågar också, men det försöker vi att bortse från nu och fokuserar på vissa rader ur mars månad för fiskarna. Se här bara;
"Många nya möjligheter till expansion ligger framför dig, vilket gör detta till ett år av spännande förändringar, och kanske radikala nya sätt för dig att förtjäna ditt uppehälle."
Spännande!
"Detta är också en utmärkt tid för partnerskap, inte minst eftersom du inte alls behöver tänka på att hålla låg profil eller på att anpassa dig till andra människor. Nu kommer partners till dig och det är du som bestämmer var skåpet skall stå."
Oj oj, känns kanske lite hårt?! Det får vara en tålig kille med andra ord... ;)
"Nymånen i fiskarna den 15:e mars är mycket betydelsefull för dig, eftersom det är nu som du kan så frön i form av planer om framtida förändringar som du gärna vill se."
Jag tror jag vet vad det handlar om..!
"2010 är ett förändringarnas år, som handlar om friheten att följa dina drömmar vart de än bär, utan att bry dig närmare om störningar från partners eller auktoriteter. Även om andra människor protesterar mot dina planer så är det ändå, när det kommer till kritan, du som sitter med de vinnande korten på hand."
Så det så! ;)
Mars tvåtusentio - nu kör vi - jag är redo!
På skoj satte jag mig för att läsa det horoskop som publiceras på Facebook inför varje ny vecka och även varje ny månad. Jag kan ana att mars kommer att bli en ganska spännande månad för alla oss som är fiskar. För mig känns en del ganska träffande. Troligen hade jag kännt mig träffad av saker som, enligt stjärnorna (?) ska hända skyttar, oxar och vågar också, men det försöker vi att bortse från nu och fokuserar på vissa rader ur mars månad för fiskarna. Se här bara;
"Många nya möjligheter till expansion ligger framför dig, vilket gör detta till ett år av spännande förändringar, och kanske radikala nya sätt för dig att förtjäna ditt uppehälle."
Spännande!
"Detta är också en utmärkt tid för partnerskap, inte minst eftersom du inte alls behöver tänka på att hålla låg profil eller på att anpassa dig till andra människor. Nu kommer partners till dig och det är du som bestämmer var skåpet skall stå."
Oj oj, känns kanske lite hårt?! Det får vara en tålig kille med andra ord... ;)
"Nymånen i fiskarna den 15:e mars är mycket betydelsefull för dig, eftersom det är nu som du kan så frön i form av planer om framtida förändringar som du gärna vill se."
Jag tror jag vet vad det handlar om..!
"2010 är ett förändringarnas år, som handlar om friheten att följa dina drömmar vart de än bär, utan att bry dig närmare om störningar från partners eller auktoriteter. Även om andra människor protesterar mot dina planer så är det ändå, när det kommer till kritan, du som sitter med de vinnande korten på hand."
Så det så! ;)
Mars tvåtusentio - nu kör vi - jag är redo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)