28 mars 2010

Aldrig är jag ensam

Jag är matt. Jag är orkeslös. Min kropp är som spagetti. Den är tung och den är slö. Den vill gärna sova mycket.
Jag vet inte vad det beror på riktigt, men jag anar att det har med mitt blodsocker att göra. På sistone har det legat ovanligt lågt mest hela tiden. Det otäcka med det är att jag inte får några förvarningar på att sockernivån sjunker. Förut märkte jag av det av att jag blev darrig och kände mig berusad nästan. Men nu - inga tecken - och så kan jag gå med ett blodsocker på ca 2 ganska länge, och det är kanske inte så konstigt då att kroppen inte har någon energi och ork.

Det är ganska olustigt att inte få dessa tecken på att nivån sjunker. Kan just undra om det bara är tillfälligt eller om det kommer att förbli så resten av livet?
Visst har jag ju läst om att vissa tecken på låga och höga blodsocker försämras med tiden, men det känns lite tidigt om det ska bli så för mig redan. Förvisso har jag ju levt med den här sjukdomen i 9 år snart. 9 år. Det är ändå ganska länge. Tänk att man har stått ut. Och tänk att man ska stå ut i många år till. 9 år är ju bara en bråkdel av vad jag och min kära diabetes har att leva. Men tillsammans är vi starka - min diabetes och jag. Aldrig är jag ensam, den är min ständiga följeslagare här i livet.

Det är roligt att dem forskar så mycket inom diabetes och att de kommer fram till lösningar och möjlighet till vaccinationer och så vidare. Det lite mindre roliga i det hela är, för att vara lite ego, att det mesta av forskningen riktas mot att förhindra att människor drabbas och att det hittas på lösningar och operationer så att människor med typ 2 diabetes blir friska. Vi med typ 1 känns som en egen grupp som får ta ytterligare ett djupt andetag och gilla läget och leva med det här tills döden skiljer oss åt.

Jag är i alla fall mig själv evigt tacksam för att jag vågade ge upp min slangfobi och testade på att bära insulinpump. Den har hjälpt mig så mycket att få bättre kontroll. Hela jag påverkas ju av hur blodsockret ligger. Så mitt humör har även det gagnats av denna lilla apparat. Den är inte speciellt sexig och den är inte så värst snygg, men den är bra för mig och jag är såpass vuxen nu att det är det som avgör. Mitt mående kommer i främsta rummet för mig.



Good stuff for a diabetic like me...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar