Bästisar

Jag sansade mig framåt kvällen igår och kom tillbaka till verkligheten efter min ordentliga dipp och en dag fylld av tårar. Det var nog en sådan dag som behövdes, mitt inre behövde rensas. Ut med det gamla för att kunna ta emot något nytt. Jag antar att det är bra att skölja ur det gamla och att tillåta sig att bearbeta förlusten av en förhoppning, trots att man själv valt bort det.

Förmiddagen spenderades i min forna bästis soffa med en kopp kaffe och en muffins och djupa samtal om kärlek och livet. Det var både skönt och skumt att sitta och öppna sig och berätta om sitt innersta för en person som man egentligen inte haft någon kontakt med sedan man var liten och lekte ihop var dag. Visst har vi haft sporadisk kontakt då man setts på stan, men inte direkt så man blivit vänner på nytt i det vuxna livet. Jag är glad att hon tagit kontakt, kanske kommer vi att knyta en kontakt på nytt. Mycket har man varit med om sedan tiden då vi cyklade runt runt runt på alla stigar mellan husen i bostadsområdet där vi båda är uppväxta, hon på sin röda cykel och jag på min gröna. Så bekymmerslöst livet var då egentligen.

Det finns många minnen från vår bästis-tid som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns när vi på dagis flamsade och fröknarna hade lämnat oss ensamma med ett gäng saxar. Inte kunde de väl ana att vi små oskyldiga flickor skulle få för oss att klippa våra egna luggar med dessa slöa saxar, men se det fick de bevis på när de kom tillbaka in i rummet. Ingen av våra mammor var speciellt imponerade av våra nya frisyrer heller kan tilläggas.

Jag minns också att hon, G, tog efter min fix idé att inte äta smör på mackorna på dagis. Alla fröknar visste att jag inte åt smör, men när G bestämde sig för att sluta försökte de få henne på andra tankar, men hon var stehård i sitt beslut. Vi höll ihop och vi gjorde som den andra gjorde. Hon fick en affisch i födelsedagspresent en gång med 2 små kycklingar som stod under ett paraply i regn med texten "vänner i vått och torrt". Det var vi det. Då.

Tider förändras och människor försvinner ur ens liv för en period och ibland kommer de tillbaka. Alltid har man ett val - att släppa in dem igen eller att låta bli. Magkänslan ska guida mig där. Den har ju guidat mig in i frågan förut och den fattar trots allt ganska bra beslut kan jag känna. Även om tankarna ibland kommer in och sätter krokben för stackars magens initiativ.
G och jag kommer nu troligen inte att se varandra som bästisar igen, men jag är helt klart villig till att umgås med henne som en god vän.

Jag bjuder på min flummighet idag...