Jag vet att jag ofta tar upp detta ämne, ett ämne som kanske är svårt för andra att förstå sig på. Lider man inte av diabetes tror jag det är svårt att förstå hur frustrerande det faktiskt är när det strular. Och strular är vad det gör. Hur stark jag än försöker vara så brister jag tillslut och vill bara att någon förstår mig! Jag vill att någon ska krama mig när jag tampas med ett blodsocker på 18 i flera flera timmar och hela natten och jag tar insulindos efter insulindos som inte ger någon effekt. Jag vill krypa ihop i fosterställning, få ur mig all min frustration i form av tårar och av ord. Tårar som någon torkar bort från min kind och ord som någon förstår. Jag vill spotta ur mig alla mina känslor för denna sjukdom jag fått mig tilldelad. Jag vill att någon förstår mina känslor. Jag vill att någon känner med mig, på riktigt, sådär äkta och sådär förstående.
Jag vet att många i min omgivning bryr sig när jag gnäller över detta, men jag vet också att det är jättejättesvårt för er att förstå, hur jag än försöker berätta.
Jag känner mig ofta så ensam med denna sjukdom. Jag och diabetesen lever vårt liv. Ofta i osynk för tillfället. Och ibland är det som om den upptar mina tankar och mina känslor och hela min värld kretsar kring denna förbannade sjukdom som aldrig aldrig aldrig lämnar mig ifred! Jag orkar bara inte alla dagar. Det är som att kämpa i motvind. Förbannat tufft!
Ensam är inte stark...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar