Så ont det gör. Det är en känslomässigt jobbig process nu, nu när jag packar ner livet i kartonger igen.
Att sakna, att inte förstå, att vilja ha det som förut, att vilja stanna i famnen alltid alltid alltid, att känna sorg för att låta något sådant här bara förintas, att känna sig ensam.
Det är så mycket känslor, jag får inte ner de i ord. De kommer ut i tårar ibland.
Ena dagen stark, andra dagen mindre stark...
Du är stark som går igenom det här. En ljusglimt i det hela är att jag snart kommer upp till dig och din nya lya. Och tro mig, det kommer att bli kul. Det lovar jag. Kramar i massor!
SvaraRadera