Jag vill inte må dåligt mer nu. Jag vill bara vakna upp en morgon, se honom ligga jämte och le och krama om mig. Jag skulle fråga om allt var en dröm och då skulle han krama ännu hårdare och skratta lite åt min dumhet och säga att det var en mardröm jag haft och att allt är så bra, så bra.
Jag är dum som tänker sådär. Jag är dum som känner sådär. Jag plågar mig själv. Men just nu går det inte att styra känslorna och tankarna som kommer. Jag har en klump i halsen. Tårarna är ständigt redo att rinna.
Gick ut på en morgonpromenad idag, tänkte att den skulle stärka mig och göra mig piggare och gladare, tji fick jag när jag kom på mig själv med att torka bort några tårar från min kind med den vantklädda handen.
Nu är jag väldigt opeppad att gå till jobbet och le mot folk.
Just nu vill jag bara ha en famn att krascha en stund i. En vän som bara finns här. Den där förbannade ensamheten. Jag hatar den. Jag pallar inte att vara ensam med mina tankar och känslor nu. Men vad har jag att välja på?
Bitter - jag?!? Eh, JA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar