Ja det var längesen nu, jag vet.
Jag har hunnit fylla de 30 åren, jag fick då finbesök av en fin vän som förgyllde min kväll. En resa till hemstaden, familjen och fler vänner där har jag också gjort. Fina möten med fint folk och så mycket fina presenter som jag inte vet hur jag kan ha förtjänat..
Det har kommit en bebis i vänskapskretsen, fina fina fina kära vännen min har fått en dotter. Jag längtar så till jag får träffa dem och jag får snusa på bebisen.
Jag har återigen haft en jobbdipp och jag sitter nu och funderar starkt på att lämna denna branch för något mer höginkomstgivande - jag pallar snart inte denna ekonomiska stress som jag utsätts för varje månad. Jag mår dåligt. Jag känner mig isolerad och det får mig att vantrivas med mitt liv även utanför jobbets väggar. Jag orkar inte ha ont i magen då och då för jobbet.
Ibland ångrar jag att jag ens gav upp det jag hade hemma för att chansa på något nytt. Vad trodde jag? Att mitt liv skulle bli till det bättre? Dumma, dumma lilla blåögda tjej... Igår ville jag verkligen flytta hem igen. Jag är så vilsen nu. Jag försöker grabba tag i det rätta beslutet, men hur vet man vilket det är?
Jag vill bara få skratta nu, sådär ärligt och äkta. Jag vill känna på den där ljuva kärleken igen. Jag vill leva mitt liv och känna mig bra!
Jahaja, då fick jag det sagt också...
Kära vän, allt händer av en anledning. Den här flytten, det här jobbet, den där killen, ja allt det där jobbiga känns helt totalt fel i din värld just nu. Kaosartat kanske. Men i framtiden är jag säker på att du kommer att se tillbaka på denna tiden med positiva ögon. Vara lycklig över att du vågade. Över att du fixade det. På alldeles egen hand.
SvaraRaderaOch vet du, snart kanske jag kommer och hälsar på igen. Det kändes inte speciellt jobbigt att köra. Och jag saknar dig!
Kram