Krasch. Bang. Kraasccch!Ptja, inte riktigt så, men på ett ungefär så lät det. Det som fick mina ögonlock att öppna sig och få mig att sakta med säkert inse att en ny dag var kommer och att det var lika bra att hugga tag i den.
Tvätten i maskinen har nog legat klar i tjugo minuter ungefär. Jag måste hänga upp den snart. För sen ska jag ut i solen. Läsa och kanske sällskapas av pappan. Prata lite far och dotter-prat eller bara smågnabbas. Det beror på humör, från bådas sida. Vi är sådana. Man får känna av läget för dagen. En av oss är bättre på det än den andre dock...men man kan inte annat än att älska min pappa ändå. Inte heller min mamma. Och inte heller mina två systrar. Jag är nog kär i min familj helt enkelt. Det är ganska fint. Att känna så. Tänk vad lycklig man är ändå.
Oj, vad känslig jag blev nu. Nästan lite blödig. Men jag bjuder på det. För det är dem värda. Min familj.
Älskar er alla! Kaffets sista droppar är uppdruckna. Alla tjugo naglar är målade. Sängen är bäddad. Jag är påklädd. Vad väntar jag på? Solen hägrar!
Tack glashämtarnisse för att du väckte mig tidigt imorse!
Kraaasccch...Hello World!