Val

Det är lördag och jag känner mig lite koffeinhög. Jobbigt det där när man konsumerar kaffe för att bli pigg, men att man på köpet blir stirrig.
En uns av rastlöshet befinner sig i kroppen också. Men jag har ju att göra, tvätt, disk bland annat. Annars finns det även lite roligare saker att göra, som att öva på att skriva kalligrafi till exempel, eller läsa inför stundande prov i skolan. Eller varför inte klädmanekänga framför spegeln och komma fram till vad man ska ha på sig på kvällens stora baluns. Egentligen borde jag också ge mig ut på ännu en promenad eller kanske rent utav en löprunda.
Man kan ju fråga sig vilket av detta jag väljer att börja med. Som ni kan utläsa så har jag inte så mycket intressant att dela med mig av just idag, men sådant är ju livet emellanåt.

Livet är fullt av val...

Nu var det klippt igen

Jag har klippt av mig en hel del av mitt hår och min ångest har kommit tillbaka. Det är det stora av det senaste i livet.
Lusten att gråta finns varje dag.
Tur att jag vet att jag har folk i mitt liv som bryr sig och som finns när allt känns jobbigt. Jag måste få vara mig själv, måste få släppa fram ångesten när den kommer fram. Även fast jag helst bara vill att den släpper greppet om mig och låter mig leva livet just nu, nu när allt är så himla fint egentligen.

Upp med hakan...

OBS!

I en halvtimme har jag försökt skriva ett blogginlägg, men det blir bara blaj varje gång. Så nu raderade jag nyss allt jag tidigare skrivit och skrev det här istället. Det är väl egentligen ganska okej för det beskriver min dag - trist och onödig.

Lill-lördag var det ja...hurra hurra...

Bara så att ni vet...

Den engelska prinsen har gift sig.

Den svenska kungen har fyllt år.

Den goe sambon har börjat odla mustasch. Mustaschkampen i all ära, men jag är tveksam alltså. Han ser ut som en tysk.

Over and out.

Påsken anno 2011

Den spökvita färgen är utbytt mot en mer färgrik nyans, låt oss kalla den rödbrun. Den är fin och den gör att jag ser fräschare ut, piggare.
Den satte sig på min hud när jag befann mig på en liten solstol utanför den stora röda huset med vita knutar som ligger på den stora tomten som ligger precis vid den ljuvliga sjön. Vår sommarstuga och smultronställe är ett litet paradis. Ett paradis dit man kan åka för att samla kraft och energi för att orka med det som vardagen kräver från en.


Påsken firade jag med mor, ena systern, morbror, moster, kusin och kusinbarn uppe i stugan. Vi har fikat, pratat, ätit, promenerat, badat och fått skrattanfall i massor. Vi har bara varit - alla som de är på sitt sätt - och det är ju det som är så fantastiskt underbart!
Fint väder, fint sällskap, fint liv!


I midsommar vill vi dit igen och fira en riktigt midsommar med massa glada människor och fritt ute på landet med närheten till ett kvällsdopp.
Och om man har tur så finns det ett och annat smultron kvar till en själv som ingen annan redan har hunnit stoppa in i munnen. Kanske trä på ett strå och lägga sig på gräsmattan, titta upp mot himmelen, vicka på tårna och bara existera i nuet...

Skor

Jag är inte helt förtjust i att jag verkligen insett att jag har väldigt höga krav på mig själv. Jag har så länge velat förneka detta, trott att det inte är så, men sanningen är att så är det. Det irriterar mig.

Efter förra veckans skolarbete var jag otroligt taggad för sista delen av kursen och hoppades kunna hålla mig på samma nivå som läraren sagt att jag kommit upp till. Men vad gör jag istället? Börjar denna veckan med halvdana resultat, glömt vissa punkter och när dessa påpekas och jag inser det själv sjunker jag en smula, ner i en beige-brun-aktig sörja. Jag klafsar runt där och mina skor blir geggiga och tunga, stegen jag tar med dessa geggiga tunga kängor är släpiga och tröga. Men ju mer jag kommer gå desto mer kommer geggan åka av...snart kanske jag skuttar runt i lätta vita tygskor igen. Det är mitt mål.

Lär av dina misstag.

Kärlek är en kär lek som vi alla gillar att leka

Dagens hiss till min fantastiska pojkvän. Jag är enormt tacksam och glad att han finns i mitt liv.
Tänk vad bra att jag vågade låta honom komma till Falkenberg den där vackra dagen i juli 2010. Dagarna och livet känns ofta så lätt med Fredrik vid min sida. Han kan spela lite tuff korta stunder, men inte långt efter förstår man att han är enormt omtänksam och rädd om dem han har i sin närhet. Kärleksfull är ordet.
Jag är glad över allt som har med oss att göra.

Vad vore jag utan dina andetag?