23/7 är datumet

Och så firar vi då 1 år tillsammans. Tiden har gått oerhört fort, men den gör väl det när man har roligt. För roligt har vi tillsammans. Jag är oerhört lycklig med Fredrik, bättre kan jag inte önska!

23/7 2010 befann vi oss på kvällen på en filt på en gräsplätt nere vid Ätran i Falkenberg, picknick en härlig sommarkväll. Vi kom in på samtalsämnet facebook och jag frågade hur länge han/jag/vi skulle ha "singel" som relationsstatus... Då reser han sig upp på knä, tar min hand, tittar mig i ögonen och frågar: Kristina Nelson, vill du bli tillsammans med mig?

Som ni kan förstå blev mitt svar JA, och det har jag inte ångrat en sekund sedan dess.

Love is in the air...

Andas och räkna till tio

Det är inte så ofta jag känner på den där irritationen längre, den där som sitter i och maler. Men för en stund sen slog den till och jag har svårt att få bort den, trots en timme rask promenad med musik som sällskap.

Egentligen är anledningen så barnslig så jag tänker inte ens skriva ut den här, men jag msåte bara få skriva en sak...

...aarrrgggh...

Barn eller soffa?

Jag har nog inte förstått det ännu, att jag ska börja jobba. I en blomsterbutik. Binda buketter, göra arrangemang, planteringar, slå in fina paket med någon gå-bort-present. Åh, nej, jag har inte förstått det. Men folk gratulerar mig till nya jobbet, så jag antar att det är verklighet. Åh, herregud, hur ska det här gå? (Alltid finns det något att oroa sig över... ;) )

Jag sitter här inne och klurar på hur jag ska fördriva mina två kvarvarande veckor av ledighet. Förslag som att åka ner till skåne och ta hand om systerdotter finns. Gör jag inte det lär jag fördriva tiden som jag hittills gjort - i en rastlös kropp som vill mycket men inte kommer till skott för den där ensamheten sätter stopp. Veckan innan jobbet börjar blir det landet, om min röst får väga tungt. Det kan ju absolut innehålla ett par stopp på vägen och se och uppleva saker utmed vägen, eller varför inte en avstickare...vägen måste ju inte alltid gå rakt här i livet.

Men första frågan är alltså: umgås med en 2½ åring i ett par dagar och mysa och försöka hitta på något som behagar fröken i fråga eller slappa hemma i soffan? Frågan är egentligen oerhört dum, men lite är det ekonomin som väger lite i frågan också. Fast pengar är ju inte allt, jag får väl helt enkelt snåla in på annat. Att umgås med de man tycker om ska väl ändå väga tyngre? Nudlar är ju ganska OK, lite ketchup på det så är det kirrat - billigt och bra!





Kan man motstå?

Så det kan gå

Jag kom, jag tog kunder, vi småpratade, jag band buketter, jag skötte butiken när hon stack iväg på ärenden, vi fikade, vi lunchade, jag rensade begoniorna fina, vi övade på inslagningar.

Till sist säger hon: "Du, Tina, vi sätter oss och pratar en stund...sen kan du få åka hemåt..."

Pulsen gick upp, på smått skakiga ben går jag efter henne mot fikarummet.

"....jobbet är ditt om du vill ha det...!?"

Oh herre jesus kristus, jag fick det - jag fick jobbet jag sökte! Jag har fått mitt första floristjobb, endast 3 veckor efter avslutad utbildning, i den stad jag flyttat till för kärlekens skull, i staden där jag inte känner så många, i staden jag verkligen behövde en sysselsättning. Hur lyckat är inte det här?
Jag är en lycklig tös just nu!

Plötsligt händer det...

Crea Diem

Märkligt att jag inte uppdaterar oftare kan tyckas, nu när jag gnäller över rastlöshet om dagarna. Där har vi nog svaret - vad ska man skriva om när inget händer?
Jo visst, jag hade kunnat skriva om att jag varit i Falkenberg och hälsat på, men att jag inte alls kan slappna av om dagarna för jag går som på helspänn och väntar på dagen - dagen som kommit nu - idag är det dags att provjobba igen. Det här har blivit en väldigt utdragen historia vilket gör mig mäkta nervös.

Men jag drar dit idag, gör vad jag kan och sen åker jag väl hem och väntar in besked igen.
Dags att lyfta upp hakan och låta koffeinet göra sin verkan i kroppen - idag ska bli en bra dag!

Crea Diem...

Välkommen till en arbetslös dagbok

Oh, jag är helt värdelös på att vara arbetslös. Jag är så rastlös och så himla sällskapssjuk. Får vara ute och vandra i evigheter för att hålla myrorna i kroppen i styr. Kanske kommer jag bli smalare på kuppen? Det vore ju toppen!

Kanske ska jag slå till på att baka något? Cupcakes ser ju väldigt fint ut. Fast till vilken nytta egentligen? Då blir jag ju ändå tjock!

Dilemma...

Än är det inte kört

Men herregud, när ska detta ta slut?

Okej, det är såhär, jag har sökt ett jobb här i stan, butiken ligger väldigt nära mitt hem och det vore så otroligt klockrent om jag kunde få mig ett floristjobb direkt nu när jag avslutat min utbildning. (Det är detta jag bett er hålla era tummar för ett par gånger här i bloggen).
Jag har varit på anställningsintervju och varit och provjobbat. Hon ringde upp mig tidigare idag för att prata lite om hennes intryck. Summan av samtalet var att hon undrade om jag ville ställa upp med ytterligare en provdag i butiken. Jag är alltså inte utesluten, som hon talade om att vissa är. Det var en liten detalj hon hade hakat upp sig på och det är det jag nu måste dit och bevisa att jag klarar av.

Jag blir så nervös. Varför kunde jag inte bara bevisat det där lilla "men'et" sist? Nästa gång jag är i butiken är det jag som ser till att hålla nerverna innanför kroppen och inte utanför!

Nu ska jag ut på en promenad, lugna ner min lilla kropp och kanske bli kvitt förkylningen med lite frisk luft i lungorna.

Forstätt håll tummarna, snälla ni...