Jag är som en bergochdalbana i humöret för tillfället.
Ena dagen rinner det tårar nerför mina kinder i 10 mil på en bilresa mellan mina två städer. Tårar rinner av saknad, av ovisshet och av osäkerhet.
Andra dagen går jag med fjäderlätta steg från skolan och hem. Glad över fina komplimanger, över en tro på mig själv och mitt hantverk. Glad för att jag har så fina människor runt mig som jag dessutom snartsnartsnart får återse och krama om.
Om man aldrig är ledsen, kan man då känna äkta glädje?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar