Eller?

Nu har då folket allt tittat fram ur sina vrår. De är sugna på blommor igen, både till sig själva och till andra. Det ska vara högt, det ska vara lågt, det ska vara vitt eller lite rött. Det ska vara ditten och det ska vara datten. Eller vad tycker du..?
De där eller-vad-tycker-du-kunderna som dyker in i butiken sådär fyrtio minuter efter egentlig stängningstid och då nästintill allt från utsidan står inplockat i butiken och hindrar framkomsten en gnutta, de är värst nästan. Just eftersom de inte verkar bry sig ett skvatt om att den där expiditen också har en plan efter jobbet. Hon hjälper gärna till, men någon måtta får det vara när hon inte fått i sig ens en droppe vatten sedan hon lämnade hemmet på morgonen. Att släpa fram fem olika prylar till disken och stå och vela fram och tillbaka, vrida och vända på allt uppochner och fråga cirka fem gånger "...eller vad tycker du?" och sen ändå inte bli nöjd med svaret utan vrider och vänder ännu mer och när hon tillslut har bestämt sig så ska det redan celofaninslagna paketet slås in i presentpapper också.
Expiditen nickar och gör kunden till lags men skakar lätt på huvudet (i tanken) och känner för trettioåttande gången den dagen hur magen drar ihop sig av hunger.
Kunden blir nöjd med paketinslagningen och det småpratas lite och sen ska hon ha en blomma också, i kruka såklart. Men - vilken kruka? Vad tycker hon, vad tycker de som ska få den, vad tycker jag? Herregud. Jag förbereder celofan och kunden rusar runt och testar kruka efter kruka och till slut har hon hittat en bra. Kvar på disken står de andra som hon burit dit, men inte vill ställa tillbaka självmant. Nej, men expiditen tar dem sen tänker hon nog. Samtidigt drar expiditens mage ihop sig igen. Hungern gör sig påmind igen - för trettionionde gången.
Snart är köpet klart, men då kommer frågan om kort till blomman - gratiskort - har vi verkligen inga såna? NEJ, det har vi inte, för vi är en butik och butiker säljer, vi skänker inte! (vill expiditen säga, men talar vänligt om vilka alternativ som finns och dess priser).

Men för att inte dra ut på det här ännu mer så gick kunden till sist ut, jag expierade tre andra kunder som kommit in under tiden hon velade. Jag kunde till sist låsa dörrarna och knalla hemåt och nu äntligen får jag äta min lunch. Klockan var femton och femtiotre när tallriken ställdes på bordet. Välsingne denna mat.

Jag är hungrig än, men snart är det kalas. Och ingen blomma har jag ens med mig att ge bort. Skandal!!

...eller vad tycker du?...