En glad jag

Jag vill bara skriva ut orden: Jag är glad. Jag är nöjd. Jag mår bra nu.
Vissa stunder får jag en släng av längtan. Längtan efter den där manliga famnen att krypa upp i. Längan av att veta att någon finns i närheten. Längtan av bekräftelse. Längtan av någon.
Jag inser att det är någon jag längat efter. Jag inser att jag inte har någon specifik person att rikta min längtan åt just nu. Och om jag ska vara ärlig så känns det ganska så skönt just nu. Jag är glad och jag suger åt mig av minsta lilla sak man kan tolka som en slags bekräftelse. Men jag är noga med att behålla mina fötter på jorden. Att sväva på moln är inget jag ska ägna mig åt nu. Nej, stadiga fötter mot marken men en glad magkänsla. Det är grejen.

I fredags fick jag sällskap dock. M kom och hälsade på. Jag bjöd på ett glas vin och vi satt i soffan och pratade medans de dansade på tv-skärmen. I frågan om det var rätt eller fel att han kom över anser jag nu att det var helt OK. Han hade inget att göra, jag hade inget att göra. Han frågade om jag var sällskapssjuk och jag kunde inte ljuga ihop ett nej på frågan. Så det slutade med att han kom hit. Erkänna kan jag att jag var lite ångestfylld en stund dagen efter. Sen pratade jag allvar med mig själv och tänkte som så att han är vuxen nog att ansvara för sina handlingar och förslag och han vet vad jag har sagt om oss, så han får ändå vara beredd på att jag vill vara vän och inget mer. Allt kan inte vara upp till mig. Jag har sagt vad jag har sagt, och vi är vuxna individer båda två. Ord och handling får man stå för och ta som det är.
Så ångesten försvann frampå förmiddagen. Lättad och glad över att vi ändå kan träffas utan att käfta eller vara elaka mot varandra jobbade jag på.

Våren är verkligen på intåg och jag har vårkänslor i kroppen. Det känns som att mycket släpper nu. Det känns som att jag börjar göra mig redo på framtiden och dess goda saker den kommer att kunna innehålla. Jag dagdrömmer och njuter av att det pirrar till i magen emellanåt.

Vintern rasat ut...

Fet uppdatering

Jag sitter vid datorn mycket under dagarna, men jag ägnar den mesta tiden åt att plugga och när jag anser mig ha pluggat färdigt för dagen så är jag så trött på att stirra in i en datorskärm att jag nästan vill sälja min dator. Nej, så långt ska jag inte gå, men jag får inte så många bloggnlägg skrivna för tillfället.

Om sanningen ska fram så har jag inte så mycket att skriva om heller. Jag är trött på att älta allt det gamla, jag vill nu bara acceptera att dåtiden och dess innehåll är som det är och nu vill jag lyckas att bara blicka framåt och känna hopp inför framtiden. Vissa dagar struttar jag runt och ler för mig själv och drömmer om vad jag kommer att få i livet. Den där mannen som det klickar så bra med, de där mysiga barnen, den där gemensamma villan, det där roliga jobbet. Jag drömmer om tiden då jag kommer känna mig nöjd och tillfredaställd med min livstillvaro. Kanske lever jag i en rosa drömvärld just nu, men så länge jag mår bra så tillåter jag mig att stanna kvar i den världen ett tag till.

Utanför den rosa världen finns den lite mer grå verkligheten. Ja, solen lyser nämligen med sin frånvaro för tillfället och på himlen finns moln, moln, moln som en tjock dimma. Men jag vet att vårsolen gömmer sig bakom knuten, den kommer och den kommer vara så välkommen!

Min bil har valt att småstreja, jag bojkottar den och har dammat av cykeln och mina ben får ta mig överallt trampandes eller gåendes. Det är friskt och skönt och bra. Jag funderar på att sälja bilen och göra något roligt för den lilla slant jag möjligen kan komma att få. Kanske en resa?
Även datorn strejkar och sätter mitt tålamod på prov till som tätt. Och hämromdagen var det hårblåsen som lade ner, men den är alive and kickin' igen. Men allt jag har i teknikväg tycks strejka för tillfället. Men jag rycker på axlarna, skrattar lite lätt medans jag sliter av mig en hårtuss, och gillar läget. Vad annat ska man göra?

Nåja, inte så illa att jag lyckats få ihop denna text trots att jag inte hade något att skriva om. Nu har gröten landat i magen och jag ska börja förbereda mig inför ett besök i träningslokalen. Jag ska komma form igen. Det dystra är att jag var på väg för några veckor sedan, jag märkte själv skillnad, men sen fick jag en ätar-period då jag tillät mig äta mycket och vad som helst och jag tillät mig utebli träning pga förkylning. Det var inte bra. För nu är jag tillbaka på ruta ett. Fettet som hade försvunnit har kommit tillbaka. På magen. På låren. I ansiktet. Men nu finns det inga ursäkter längre - nu ska det bort igen!


Jag ska bli en atlet.

Jag är redo nu

Imorgon är det dags, jag ska inte dra ut på det utan jag ska ta min chans att ansöka till en 2-årig utbildning på högskolan när ansökningen öppnar imorgon kl 13:00. Jag ska lägga in en ansökan till utbildningen Webbredaktör 120hp, distans.
Distans eller flytt till Borås har varit lite av ett huvudbry senaste perioden, men idag tog jag det definitiva beslutet och det fanns inte mycket som talade för flytt när jag satte ord på mina funderingar.
Snälla, ni kan väl hålla en tumme för att jag kommer in, för jag känner mig laddad och taggad för att skaffa mig en utbildning! Det är dags nu, och detta känns spännande och roligt. Jag är redo att satsa.

Hej, jag heter Tina, jag är webbredaktör...(jodå, det låter fint också...)

Söndagsmys

Kalas kalas kalas. Man står och lagar mat, man städar och fejjar för att ens hem ska se välkomnande ut mot gästerna. Sen tjoff tjoff så är kvällen över och man vaknar upp dagen efter till kalasets baksida - ett kök med en diskbänk fylld med just disk. Skåpen gapar tomt på glas och porslin, för just det; allt är ju använt!
Men det är trevligt med kalas. Matsällskap och vinsällskap. Vi tittade även gemensamt på finalen i årets melodifestival. Jag känner att svenska folket gjorde ett bra val att skicka flickan med de röda skorna till Oslo. Salem hade min röst också, men Anna vann min röst mer och mer under kvällen. Jag är nöjd. Nu får vi se vad Europa tycker om henne.

Idag är jag slö, rastlös och väldigt hång på lite mys i en go varm trygg famn. Jag har en soffa, jag har filtar, jag har en film och jag har godis och snacks. Men jag saknar famnen. Var är den? Var är du som äger den? Jag är nyfiken på vem du är, du som ska bli den som får mig att känna mig trygg, omtyckt och älskad i framtiden. Nyfikenheten kan göra att det pirrar till i magen bara sådär. Små små fjärilar som fladdrar till och får mig att känna hopp.
När jag är redo ska du få komma och visa mig vem du är. Berätta vad du heter och tala om vad du vill med livet, med mig, med dig, med oss. Men du får vänta ett litet tag till. Jag har lite kvar att jobba på. Men jag tänker som sagt på dig emellanåt, drömmer och fantiserar.

Jag vet att du finns, du som är rätt för mig. Vi leker bara lite kurragömma med varandra.

Bästisar

Jag sansade mig framåt kvällen igår och kom tillbaka till verkligheten efter min ordentliga dipp och en dag fylld av tårar. Det var nog en sådan dag som behövdes, mitt inre behövde rensas. Ut med det gamla för att kunna ta emot något nytt. Jag antar att det är bra att skölja ur det gamla och att tillåta sig att bearbeta förlusten av en förhoppning, trots att man själv valt bort det.

Förmiddagen spenderades i min forna bästis soffa med en kopp kaffe och en muffins och djupa samtal om kärlek och livet. Det var både skönt och skumt att sitta och öppna sig och berätta om sitt innersta för en person som man egentligen inte haft någon kontakt med sedan man var liten och lekte ihop var dag. Visst har vi haft sporadisk kontakt då man setts på stan, men inte direkt så man blivit vänner på nytt i det vuxna livet. Jag är glad att hon tagit kontakt, kanske kommer vi att knyta en kontakt på nytt. Mycket har man varit med om sedan tiden då vi cyklade runt runt runt på alla stigar mellan husen i bostadsområdet där vi båda är uppväxta, hon på sin röda cykel och jag på min gröna. Så bekymmerslöst livet var då egentligen.

Det finns många minnen från vår bästis-tid som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns när vi på dagis flamsade och fröknarna hade lämnat oss ensamma med ett gäng saxar. Inte kunde de väl ana att vi små oskyldiga flickor skulle få för oss att klippa våra egna luggar med dessa slöa saxar, men se det fick de bevis på när de kom tillbaka in i rummet. Ingen av våra mammor var speciellt imponerade av våra nya frisyrer heller kan tilläggas.

Jag minns också att hon, G, tog efter min fix idé att inte äta smör på mackorna på dagis. Alla fröknar visste att jag inte åt smör, men när G bestämde sig för att sluta försökte de få henne på andra tankar, men hon var stehård i sitt beslut. Vi höll ihop och vi gjorde som den andra gjorde. Hon fick en affisch i födelsedagspresent en gång med 2 små kycklingar som stod under ett paraply i regn med texten "vänner i vått och torrt". Det var vi det. Då.

Tider förändras och människor försvinner ur ens liv för en period och ibland kommer de tillbaka. Alltid har man ett val - att släppa in dem igen eller att låta bli. Magkänslan ska guida mig där. Den har ju guidat mig in i frågan förut och den fattar trots allt ganska bra beslut kan jag känna. Även om tankarna ibland kommer in och sätter krokben för stackars magens initiativ.
G och jag kommer nu troligen inte att se varandra som bästisar igen, men jag är helt klart villig till att umgås med henne som en god vän.

Jag bjuder på min flummighet idag...

Varma tårar

Jag undrar bara hur många tårar det finns i en människokropp? Tar de någonsin slut? Idag känns det som att ett halvt världshav har strilat nerför mina kinder. Varma tårar som berör mina kinder. Varma är de troligen för att tankarna på dig, på oss, är varma. Jag känner idag. Jag känner så mycket. Mycket mer än jag kännt på länge. Det gör ont. Så galet ont. Jag förstår ingenting. Jag vill ha dig här. Hos mig. Se på dig. Prata med dig. Röra vid dig.

Vill du? Vill jag? Vad är det här?

Småtokig

Ett år äldre. Är det dags att bli ännu visare och ännu vuxnare i sina handlingar och sitt tänk nu?

Uhh, det känns som att jag går åt helt andra hållet. Att jag snarare bli ännu mindre vuxen och mindre visare i mitt tänk och mina handlingar.

Jag är en märklig varelse. Eller? Huu. Om man ändå hade fått med sig en instruktionsbok när man föddes så man visste hur man skulle leva sitt liv.

Jag blir smått tokig snart.