Hur kan jag glömma?

Och så går jag och lägger mig med ett stort leende på läpparna. Tack! Du är bra ändå, det var väl därför jag föll så djupt och fort för dig den där sommardagen. Du var och har förblivit svår, men du börjar mjukna till. Jag tycker om det. Du är min vän och ikväll gjorde du mig glatt överraskad.
Det är svårt att inte bli lite nostalgisk och tänka tillbaka på tiden som var, tiden som ur mitt synsätt var underbar för att sedan övergå till förvirring och själslig smärta.

Du undrar hur jag kom ihåg vissa saker. Jag undrar hur jag någonsin skulle kunna glömma.

Vissa tillfällen kommer jag aldrig glömma. När jag tänker tillbaka på dem nu är de så färska i minnet att jag nästan kan känna samma känsla i kroppen igen. Jag minns det lilla som gjorde så mycket. Den långa, varma kramen i din hall till den där låten. Den mysiga picknicken som du hade planerat, då du tog tag om mig när jag satt upp så jag fick landa på filten omfamnad av dig.

Det är svårt att inte undra hur det hade kunnat bli...

Mera tack...

Idag är jag tacksam för att;

* jag kunnat sitta och njuta av solen
* jag samtalat med en god vän
* jag ätit pizza i solskenet
* jag mått så fantastiskt bra i själen

Jag är tacksam för att jag fått uppleva denna dagen.

Jag saknar en sak i mitt liv

En sak slog mig plötsligt. Det finns en sak jag saknar i mitt liv. En sak som bara jag kan ändra på. Jag saknar att vara kreativ. Jag saknar att skapa. Jag saknar att försvinna in i mig själv och bara känna. Jag saknar att sen få ner mina känslor i ord.

Kanske har detta lagts på hyllan så länge sinnesron har varit på semester? Kanske är det först nu känslan och viljan kunnat komma tillbaka, nu när sinnesron har kommit tillbaka till mig?

Hur som helst...

Jag saknar att skriva dikter...

Tack för...

Kanske borde man komma igång med lite tacksamhets-listor? Det är ju en bra sak.
Idag ser min lista ut såhär:

Jag är tacksam för att...
* jag äntligen kom igång med mitt studerande igen idag
* jag nappade på en väns förfrågan att gå på ett spinningpass och
att jag genomförde det med bravur
* jag har fina vänner
* jag lyckas bra med att äta mer hälsomässigt riktigt
* jag har en fin familj
* jag kan sova gott om nätterna nu
* jag får en inkomst genom arbete varje månad
* jag har en mysig bostad som alltid bara varit min
* jag känner mig trygg i mig själv nu

Den sista punkten är den jag känner mig mest stolt över att skriva, för det är den jag kämpat allra mest med den senaste tiden.

Det finns alltid något att vara tacksam för...

Rosa drömmar

Jag vill bara säga att filmen jag tittade på igår tydligen satte igång min längtan efter kärlek på riktigt. Jag har drömt inatt. Om något som egentligen inte finns. Något som jag inte har. Men om något som jag så gärna skulle vilja att jag hade. Tror jag. Jag skulle i alla fall vilja testa.
Drömmen skimrade i alla fall i rosa hela natten lång. Ljuvligt.

Jag må vara världens mest barnsliga och naiva 28-åring, men vad mina känslor säger är inte mycket att göra åt antar jag.

Hans närvaro i mina tankar gör mig svag och pirrig i magen.

Idag har jag det såhär

Arbetsdagen är avklarad. Tiden gick i rask takt. Knappt han jag svälja ner förmiddagskaffet innan det var dags att stämpla ut sig på eftermiddagen. Sådana arbetspass gillas, det måste betyda att man har haft det relativt trevligt.

Jag har en god plan för hur min kväll ska se ut. Jag ska först laga en paj med spenat och lax i, senare ska jag krypa upp i soffan med en god mörk choklad och någon god dricka och sätta på filmen "Ps. I love you" och bara mysa för mig själv. Finna total sinnesro och längta efter den ljusa framtid som ligger framför mina fötter.

Inte så illa kan jag tycka.

Jag är glad - är du?

Idag är det fredag. Det känns, på humöret. Det är glatt från hårfästet ner till lilltån. Så ska det förbli dagen ut.

Som den tröttis jag var imorse nästan bokstavligt talat rullade jag ur sängen och gnuggade morgongruset ur de gröna ögon jag har blivit tillägnad. Träning stod på schemat. Det genomfördes och det med råge. Sommaren närmar sig - det märktes på allas engagemang. Gruppträning är bra grejjor.

En dusch senare satte jag mig i bilen och styrde norrut för lite snabbshopping och en eventuell kaffetår hos Alician. Jag lovar att jag är supernöjd över min impuls. På en halvtimme hade jag hunnit shoppa det som jag ett bra tag letat efter; ett par jeans och en jacka. Dessutom fick jag med mig två tröjor också. Men det var behövligt också. Så snabbshopping var ordet. Dessvärre hade min vän Alicia blivit kidnappad av sin far för en lunch så jag lät dem umgås ifred och styrde istället kosan hemåt igen.

Jag och post-Kalle kom till min lägenhet ungefär i samma stund och jag hämtade genast in de brev han leverat till mig idag. Jag höll på att sätta i halsen när jag läste på kuvertet på ett av breven. Vad har jag gjort?!??!? var min första tanke. Jag gick igenom de senaste månaderna i ultrafart, men nej, jag kunde inte komma på något olagligt. Såvida jag inte har börjat med en ful ovana och gå och göra dumheter i sömnen. Men det skulle förvåna mig mycket.

Jag tog mig samman och öppnade kuvertet. Texten meddelar mig att jag om nästan exakt en månad ska infinna mig i Varbergs tingsrätt. Och jag kan lugna ner alla, och mig själv ännu en gång, att jag är kallad dit för att vittna och bli förhörd om min kännedom angående en händelse på jobbet för två år sedan. En man hade kommit på ett lisitgt sätt att sno cigaretter av oss. Jag var en av kassörskorna som råkade ut för honom, och ska nu alltså i tingsrätten försöka återberätta händelsen. Bara att börja gräva i minnet och skrapa fram alla detaljer. Vilken tur att jag även är tilldelad ett fantastiskt minne. (Eller hur...)

Nu ska jag lägga detta åt sidan en stund och fortsätta min soliga fredag med en matig sallad, ett par köttfärsbiffar och kall sås med smak av curry. Till detta ska serveras ett glas saft. En röd saft. Jag ska låtsas att det är rosévin.

Is it the day today then? It feels like it!