Och så går jag och lägger mig med ett stort leende på läpparna. Tack! Du är bra ändå, det var väl därför jag föll så djupt och fort för dig den där sommardagen. Du var och har förblivit svår, men du börjar mjukna till. Jag tycker om det. Du är min vän och ikväll gjorde du mig glatt överraskad.
Det är svårt att inte bli lite nostalgisk och tänka tillbaka på tiden som var, tiden som ur mitt synsätt var underbar för att sedan övergå till förvirring och själslig smärta.
Du undrar hur jag kom ihåg vissa saker. Jag undrar hur jag någonsin skulle kunna glömma.
Vissa tillfällen kommer jag aldrig glömma. När jag tänker tillbaka på dem nu är de så färska i minnet att jag nästan kan känna samma känsla i kroppen igen. Jag minns det lilla som gjorde så mycket. Den långa, varma kramen i din hall till den där låten. Den mysiga picknicken som du hade planerat, då du tog tag om mig när jag satt upp så jag fick landa på filten omfamnad av dig.
Det är svårt att inte undra hur det hade kunnat bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar