Från ett till tio

Mitt schema för dagen är ganska simpelt. Varje liten sak tar faktiskt inte så lång tid i sig, så när jag satt min sista punkt här så ska jag ta tag i uppgifterna i denna ordningen;

1. Gå på toaletten (och TVÄTTA händerna)
2. Förbereda kvällens middag
3. Diska
4. Dammsuga
5. Duscha
6. Plugga en skvätt
7. Få i mig någon typ av lunch
8. Jobba jobba jobba
9. Sällskapas av Alicia till mat och prat
10. Somna med en underbar känsla i kroppen

Punkt

Jag och min gäst

Jag har besök. Av en östlänning. Det är lite komplicerat, vårat möte. Språkproblem har uppstått inser jag. När jag ber min gäst ge sig av händer ingenting. Min gäst håller sig kvar. Har gjort sig hemmastadd. I min näsa. Det är helt otroligt jobbigt.

Men det är klart....

...det är alltid trevligare att vara två...

Hur kan jag glömma?

Och så går jag och lägger mig med ett stort leende på läpparna. Tack! Du är bra ändå, det var väl därför jag föll så djupt och fort för dig den där sommardagen. Du var och har förblivit svår, men du börjar mjukna till. Jag tycker om det. Du är min vän och ikväll gjorde du mig glatt överraskad.
Det är svårt att inte bli lite nostalgisk och tänka tillbaka på tiden som var, tiden som ur mitt synsätt var underbar för att sedan övergå till förvirring och själslig smärta.

Du undrar hur jag kom ihåg vissa saker. Jag undrar hur jag någonsin skulle kunna glömma.

Vissa tillfällen kommer jag aldrig glömma. När jag tänker tillbaka på dem nu är de så färska i minnet att jag nästan kan känna samma känsla i kroppen igen. Jag minns det lilla som gjorde så mycket. Den långa, varma kramen i din hall till den där låten. Den mysiga picknicken som du hade planerat, då du tog tag om mig när jag satt upp så jag fick landa på filten omfamnad av dig.

Det är svårt att inte undra hur det hade kunnat bli...

Mera tack...

Idag är jag tacksam för att;

* jag kunnat sitta och njuta av solen
* jag samtalat med en god vän
* jag ätit pizza i solskenet
* jag mått så fantastiskt bra i själen

Jag är tacksam för att jag fått uppleva denna dagen.

Jag saknar en sak i mitt liv

En sak slog mig plötsligt. Det finns en sak jag saknar i mitt liv. En sak som bara jag kan ändra på. Jag saknar att vara kreativ. Jag saknar att skapa. Jag saknar att försvinna in i mig själv och bara känna. Jag saknar att sen få ner mina känslor i ord.

Kanske har detta lagts på hyllan så länge sinnesron har varit på semester? Kanske är det först nu känslan och viljan kunnat komma tillbaka, nu när sinnesron har kommit tillbaka till mig?

Hur som helst...

Jag saknar att skriva dikter...

Tack för...

Kanske borde man komma igång med lite tacksamhets-listor? Det är ju en bra sak.
Idag ser min lista ut såhär:

Jag är tacksam för att...
* jag äntligen kom igång med mitt studerande igen idag
* jag nappade på en väns förfrågan att gå på ett spinningpass och
att jag genomförde det med bravur
* jag har fina vänner
* jag lyckas bra med att äta mer hälsomässigt riktigt
* jag har en fin familj
* jag kan sova gott om nätterna nu
* jag får en inkomst genom arbete varje månad
* jag har en mysig bostad som alltid bara varit min
* jag känner mig trygg i mig själv nu

Den sista punkten är den jag känner mig mest stolt över att skriva, för det är den jag kämpat allra mest med den senaste tiden.

Det finns alltid något att vara tacksam för...

Rosa drömmar

Jag vill bara säga att filmen jag tittade på igår tydligen satte igång min längtan efter kärlek på riktigt. Jag har drömt inatt. Om något som egentligen inte finns. Något som jag inte har. Men om något som jag så gärna skulle vilja att jag hade. Tror jag. Jag skulle i alla fall vilja testa.
Drömmen skimrade i alla fall i rosa hela natten lång. Ljuvligt.

Jag må vara världens mest barnsliga och naiva 28-åring, men vad mina känslor säger är inte mycket att göra åt antar jag.

Hans närvaro i mina tankar gör mig svag och pirrig i magen.