Happy disease

Jag känner att jag är inne i ett flow, jag är inne i en riktigt bra period. Länge leve den! Jag hade några fantastiskt roliga timmar på jobbet, jag bara log och mådde så fantastiskt bra. Det hela startade när jag vaknade. Träningsvärken i kroppen gjorde sig påmind och jag kände mig stolt över mina träningspass i veckan. Jag stod och kammade håret och plötsligt säger jag tyst för mig själv inne i mitt huvud "kommer jag in i Eskilstuna så hoppar jag på det". Jag log sedan mot mig själv i spegeln. Idag känner jag mig stark, idag känner jag mig på gång, livet rullar och jag ska leva det!

Kö, kö, kö och åter kö på jobbet. Vissa suckar och stönar. Vissa tycker att det är jobbigt med så mycket folk i butiken, själv är jag som mest på topp när det är kö hela dagarna när vi är fullbemannade. Roligt är också när man märker att när man ler, inifrån och ut, då får man leenden tillbaka. Jag tycker om det, så jag fortsätter att le.
En kund småpratar lite om att det blir en heltisk dag för oss i butiken, vi pratar en del om det hela och svävar även ut lite från ämnet...han avslutar vår lilla dialog på ett vis som fick mig att bli ännu lite starkare...
"Du är helt otroligt positiv, du kommer att komma långt här i livet!" och så ler han och vinkar hejdå.


I got no worries that I worry about...happy disease...

Stolta lilla jag har kanske brännt min näsa

Dagen har varit knallbra - från att jag slog upp ögonen imorse till jag nu sitter här precis innan läggdags.
Jag har: umgåtts med Alicia, vi har ställt mycket genomtänkta, intelligenta frågor angående mobiltelefoner till en kille som arbetar inom branchen. Jag vet inte vem av oss som var klokast egentligen!? Sedan fick jag köpt mig ett par träningslinnen, finfint och välbehövligt. Efter lite inköp av midsommardryck (för första gången behövde jag inte bevisa att jag är över tjugo år). Var det mittbenan som gjorde det? ; ) Sen behövde vi lunch, såklart, varsin sallad och en kaffetår på det på en uteservering med ett jämntjockt molntäcke ovanför våra små kroppar - solen visade sig i ungefär sju sekunder. Men det var sju sekundrar som vi lapade rejält på. Undra om jag inte brännt mig lite på näsan...

Sen mina vänner, ägnade jag lite tid i mitt hem, pillade med min tvätt, diskade lite disk, handlade lite midsommarmat och sen avslutade jag det hela med mitt absoluta favoritspinning-pass. Jag hade grym energi och mycket starka ben ikväll. Jag är riktigt nöjd med min insats!

Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar jag.

Det här blir den sista punkten för idag: .

Harru' käkat glosoppa eller?!

Jag bara sitter och glor. Jag glor på min datorskärm, ibland blinkar en ruta orange. Jag glor emellanåt på killar som springer efter en fotboll på tv:n. Jag glor på glaset med lite saft som står på mitt soffbord. Jag glor på växten i den höga vita golvkrukan som borde vattnas. Jag glor på golvet här i vardagsrummet, det är nystädat. Jag glor på min mobil, den är tyst, senaste sms:et kom från svågern. Jag glor på mina naglar, dom är rosa nu, pastellrosa. Jag målade naglarna innan, för jag var rastlös. Nu får jag leva med resultatet. Att ta bort det vore slöseri med färg. Och med aceton.

Jag är rastlös ikväll helt enkelt. Jag får väl lägga mig i min renbäddade säng, läsa om mordet på Jerry Petersson och se om Malin Fors lyckas få rätsida på sitt familjeliv och sitt alkoholintag, hon är ju trots allt polis. Spänningen fortsätter.

Vad glor du på? Apan mittemot...

Ditt och datt

Ledig i dagarna två. Jag ska njuta. Jag ska göra sådant som man gör när man är ledig. Bara ta dagarna som de kommer. Är det soligt ska jag sola. Är det regnigt ska jag hitta på annat. Idag ser det onekligen soligt ut. Så, sola och träna står på dagens agenda! Jag ska lapa, lapa, lapa.
Sen drar min jobbhelg igång. Vill ni träffa mig under midsommar så kom och säg hej samtidigt som ni köper era gubbar, färska potatis eller för all del glass eller något helt annat. :)

Jag är inne i en period då jag vill göra så mycket, köpa så mycket. Det här med att göra så mycket blir så konstig dock, för tillslut vet jag inte vad jag vill göra, bara att jag vill göra något, vilket lätt då slutar med att inget blir gjort. Jag är lite konstig, jag vet. ;)
Syster och jag har i alla fall bestämt att vi ska ta oss iväg på en liten tripp vecka 28...frågan är bara vart vi ska åka. Jag funderar på Öland, Gotland, Västervik, eller ska man kanske hålla sig på väst-sidan och ta sig uppåt Bohuslän till nåt mysigt ställe, eller ska man dra sig utomlands. Någon som har nåt tips? :)

Något som jag ältar sönder snart är hurvida jag kommer att komma in på högskolan eller inte. Jag klarar snart inte av ovissheten, det är endast 2-3 veckor kvar nu till beskedet - jag vill veta! Innan jag får det där eventuella ja'et så har jag väldigt svårt att ta ett slutgiltigt beslut och förbereda mig mentalt på en eventuell flytt. Jag måste ha det svart på vitt innan jag kan ta migg beslut, innan jag kan fundera på riktigt. Nu är det ju lätt att säga "visst flyttar jag om jag kommer in", men det är ju enbart för att det fortfarande är stor risk för att jag inte kommer in som jag kan säga så, lite smått kaxigt. När svaret väl kommer så lovar jag att jag inte säger så lika bestämd och självsäkert. Ge mig beskedet nu!

Nej, nu rinner tiden på min lediga soliga dag, jag ska ut nu och ta vara på den. Jag har svamlat färdigt för nu, men tror inte att jag inte kommer tillbaka, för det gör jag, när man minst anar det...

Happy summer is here!

Berörd

Nej nej, jag har inte glömt av att jag har en blogg. Nej nej, jag har inte dissat er läsare av elakhet. Jag har helt enkelt bara omprioriterat i dagarna två. Eller egentligen bara en. Hur som haver är jag ju här nu. Jag skriver ord efter ord på en enda lång rad. En rad blir det två rader som efterföls av en tredje rad och så vidare. Ni förstår va?

Igår var det Kronprinsessbröllop i vår huvudstad. Jag har i ärlighetens namn inte satt mig in i det och följt medier före det stundande bröllopet, men jag satte mig givetvis ner på eftermiddagen igår med lite fika och med min mor jämte mig för att bevittna denna faktiskt historiska händelse på tv. Jag måste säga att jag blev rörd, jag blev varm i hjärtat och jag blev nästan förälskad i detta fantastiskt vackra par. Victoria är ju så jordnära och så äkta. Hon är charmig och hon bjuder på sig själv. Daniel växte nog i mångas ögon av de fina ord han framförde genom sitt tal. Jag blev även mycket imponerad av Daniels pappa, Olle's tal. Mycket fint, mycket bra! All heder! Jag blev berörd och jag tror inte att jag var ensam om det.


Nu laddar jag för en ny vecka, i mitt liv, Tinas liv. Vad ska hända? Jag ska jobba, träna och jobba i massor! Två veckors slit kvar, sen säger jag s e m e s t e r !!

För att orka med veckan kräver jag sömn. Jag är uppe på övertid enlig min planering. Jag ber att härmed få tacka för mina ord och säga godnatt.

Sweet dreams!

På banan igen

Dippen blev inte så värst långvarig, redan igår förmiddag var jag på benen igen - jag tackar för det! Vem eller vad jag nu än ska tacka. Kanske mig själv? Ja jag tror faktiskt det! Efter allt kämpande jag haft med mina tankar och känslor genom åren, efter allt kämpande för att komma till punkten och insikten om att det blir inte bättre än vad man gör det till, det är jag och endast jag som har makten över mitt liv och mitt mående. Så ja, jag tackar mig själv. För jag är bra, riktigt bra faktiskt. Så det så!

Nu väntar jobbet. Jag är glad att jag har ett jobb. Tack!

Hey ho, let´s go!

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Det var längesen nu, jag kommer knappt ihåg. Nej, jag kommer knappt ihåg när jag senast satt i min soffa och kände en oro i magen och kände hur det brände bakom ögonlocken av tårar som vill ut. Jag kommer knappt ihåg när jag senast riktigt kände hur nedstämd jag såg ut att vara. Jag är glad att det var längesen, för; jag hatar det här!
Jag vill skrika, jag vill banka, jag vill slå, men framför allt vill jag gråta.

Jag känner mig ensam, jag känner mig otillräcklig, jag känner mig korkad, jag känner mig tråkig, jag känner mig ful, jag känner mig så förbannat kass!

Jag sällskapas av lugn, lite smått deprimerande musik. De sjunger om väntan på kärlek. De sjunger om att nu måste vi börja om. De sjunger om att det är dags att ta sig samman. Jag vet, jag ska. Imorgon? Får jag bara gråta de där tårarna först?

Det är nästan skrattretande för i bilen på väg ner till skåne i söndags sa mina föräldrar att de tycker att jag är så lugn och harmonisk nuför tiden, jag höll med dem och vi är alla glada över att så är fallet. Och så kommer det här bakslaget. Varifrån?

Jag ältar och tänker på en hel massa saker ikväll. Jag vänder och vrider på saker och ting och försöker få fram förklaringar på vissa frågetecken som jag har. Varför kan jag inte bara inse att jag aldrig kommer få några svar - att jag bara ska släppa, glömma och gå vidare. Precis som en kille sjunger precis i detta nu "I'm starting over now, under the sun..."

Jag känner att jag har fått tillbaka den där muren, den som stoppar upp den riktiga Tina, hon som lever. Jag ska göra vad jag kan för att låta den levande Tina vinna kampen jag kämpar med ikväll. Ett djupt andetag och sömn, det ska få mig på fötter igen!

Förresten blir jag så ledsen, folk är inte kloka på en fläck! Skaffa er ett liv för helvete! Hur är man funtad, hur är man uppfostrad, hur är man när man överfaller och försöker våldta en ung tjej som är ute på en löprunda på en skogsslinga? Jag bara undrar - hur, hur, hur kan man leva med sig själv när man begår sådana handlingar?
Detta hände på förmiddagen i ett populärt promenad-stråk här i staden. Jag brukar själv gå där, det är en lagom runda och det är idylliskt och vackert. Senast igår gick jag rundan där, ensam, med musik i öronen. Då detta är det andra våldtäktsförsöket på tre veckor undrar jag vart det här är påväg att leda.
Den manliga instruktören på kvällens spinningpass talade om detta och han uppmanade oss tjejer (de 4 som vi var där) att ta det försiktigt och inte gå/jogga ensamma i sådana skosområden. Det högg till i mig såfort jag hörde om denna händelse och jag höll med honom, jag blev djupt berörd och rädd. De övriga i salen började skämta om det, något som jag inte alls kan förstå. Hur kan man skämta om det här? Sjuka människor går runt i vår stad, i vår värld och överfaller andra människor och gör både det ena och det andra med dem! Oavsett om man känner den drabbade eller ej så anser jag detta vara fruktansvärt. Jag blir i alla fall berörd. Jag blir ledsen. Jag känner sorg för alla drabbade. Jag känner deras rädsla. Och jag känner min egen rädsla - för att leva.

Jag avslutar mig kväll här, med Calle Kristiansson, han sjunger vettiga ord.

I get by with a little help from my friends... I'm gonna try with a little help from my friends...