Det var längesen nu, jag kommer knappt ihåg. Nej, jag kommer knappt ihåg när jag senast satt i min soffa och kände en oro i magen och kände hur det brände bakom ögonlocken av tårar som vill ut. Jag kommer knappt ihåg när jag senast riktigt kände hur nedstämd jag såg ut att vara. Jag är glad att det var längesen, för; jag hatar det här!
Jag vill skrika, jag vill banka, jag vill slå, men framför allt vill jag gråta.
Jag känner mig ensam, jag känner mig otillräcklig, jag känner mig korkad, jag känner mig tråkig, jag känner mig ful, jag känner mig så förbannat kass!
Jag sällskapas av lugn, lite smått deprimerande musik. De sjunger om väntan på kärlek. De sjunger om att nu måste vi börja om. De sjunger om att det är dags att ta sig samman. Jag vet, jag ska. Imorgon? Får jag bara gråta de där tårarna först?
Det är nästan skrattretande för i bilen på väg ner till skåne i söndags sa mina föräldrar att de tycker att jag är så lugn och harmonisk nuför tiden, jag höll med dem och vi är alla glada över att så är fallet. Och så kommer det här bakslaget. Varifrån?
Jag ältar och tänker på en hel massa saker ikväll. Jag vänder och vrider på saker och ting och försöker få fram förklaringar på vissa frågetecken som jag har. Varför kan jag inte bara inse att jag aldrig kommer få några svar - att jag bara ska släppa, glömma och gå vidare. Precis som en kille sjunger precis i detta nu "I'm starting over now, under the sun..."
Jag känner att jag har fått tillbaka den där muren, den som stoppar upp den riktiga Tina, hon som lever. Jag ska göra vad jag kan för att låta den levande Tina vinna kampen jag kämpar med ikväll. Ett djupt andetag och sömn, det ska få mig på fötter igen!
Förresten blir jag så ledsen, folk är inte kloka på en fläck! Skaffa er ett liv för helvete! Hur är man funtad, hur är man uppfostrad, hur är man när man överfaller och försöker våldta en ung tjej som är ute på en löprunda på en skogsslinga? Jag bara undrar - hur, hur, hur kan man leva med sig själv när man begår sådana handlingar?
Detta hände på förmiddagen i ett populärt promenad-stråk här i staden. Jag brukar själv gå där, det är en lagom runda och det är idylliskt och vackert. Senast igår gick jag rundan där, ensam, med musik i öronen. Då detta är det andra våldtäktsförsöket på tre veckor undrar jag vart det här är påväg att leda.
Den manliga instruktören på kvällens spinningpass talade om detta och han uppmanade oss tjejer (de 4 som vi var där) att ta det försiktigt och inte gå/jogga ensamma i sådana skosområden. Det högg till i mig såfort jag hörde om denna händelse och jag höll med honom, jag blev djupt berörd och rädd. De övriga i salen började skämta om det, något som jag inte alls kan förstå. Hur kan man skämta om det här? Sjuka människor går runt i vår stad, i vår värld och överfaller andra människor och gör både det ena och det andra med dem! Oavsett om man känner den drabbade eller ej så anser jag detta vara fruktansvärt. Jag blir i alla fall berörd. Jag blir ledsen. Jag känner sorg för alla drabbade. Jag känner deras rädsla. Och jag känner min egen rädsla - för att leva.
Jag avslutar mig kväll här, med Calle Kristiansson, han sjunger vettiga ord.
I get by with a little help from my friends... I'm gonna try with a little help from my friends...
Du är så bra som du är! Du är bäst! Lev, bara lev! Låt INGET hindra dig! Inga dumma känslor, slå bort dem. Låt dem inte få tränga sig fram och förstöra. Gråt ut dina tårar och sen börjar vi om. För du är bra. Helt underbar faktiskt! Precis som du är.
SvaraRaderaOch det där med våldtäcksförsöken gör mig så arg så arg så arg. Jag vill bara skrika. Svära. Det får mig att tappa tron. På mänskligheten. USCH.
KRAM på dig nu fina du. Du vet att du alltid kan ringa, när som helst!! Alltid!
Ps. Eller så var det Beatles som sa de där orden, före Calle. Jag har för mig det i alla fall.. ;-) Ds.
Ps 2. Du glömmer väl inte att du är bäst? Ds2.