Uppropet

Idag är det upprop på högskolan i Borås. Håll tummarna för mig att det är tillräckligt många som inte dyker upp.


Jag vill vara med...

Love

Your hand fits perfect in mine.


Can't stop this love.

Kamp och önskning

Jag och mina ögonlock har en kamp. Locken vill stänga sig, jag tvingar dem att hålla sig öppna medans jag printar ner ett blogginlägg. Till sist kommer nog ögonlocken vinna kampen, för när sista punkten är satt här ska jag sätta ner laptopen på golvet nedanför sängen, där jag nu befinner mig, och krypa ner ordentligt under filten, kura ihop mig i fosterställning och somna in en stund.
Huvudet gör ont, det är vasst när jag sväljer, jag är smått groggy och kroppen ömsom fryser och ömsom värmer.
Jag tror inte jag är riktigt kry.

Om jag hade fått önska en sak nu så skulle det vara att min F kom hit till min säng när han slutat jobbet, pussade mig på pannan, strök mig över håret och sedan kröp ner i sängen och höll om mig länge, länge.

Jag skulle också önska mig en kopp varm choklad. Gärna med vispgrädde på toppen.

Tänk om ens önskningar någon gång gick i uppfyllelse...

Pust och lärdom

Idag har det uträttats en hel del. Jag pustar nu ut i soffan och försöker mota bort halsonten jag känner med en kopp te. Den varma filten är min vän ikväll också. Det är såhär jag hejjar på fångarna på fortet ikväll. Kämpa, kämpa.
Det är faktiskt ett ganska roligt nostalgiprogram,och man lär sig en viktig sak...

...ingenting är omöjligt...!

Bättre sent än aldrig

Nej, inget definitivt besked ännu. Reserv och reserv. 3:e och 4:e. Inget är verkligen som väntans tider. Jag kan hela dagarna älta "tänk om..." "ifall..." "men, om...".
Häromdagen blev det lite för mycket för mig. All ovisshet och oro grep sig fast i min kropp och gjorde hela mig ostabil. Jag hade tur att jag befann mig i F:s närhet och att han orkade lyssna på mina tankar och mitt depp. Han plockade upp mig och jag somnade utan oro i kroppen. En förmåga jag högt värdesätter hos en partner, förmågan att orka lyssna, finnas till och lyckas vända känslan.

Jag har nu haft en ledig helg och den har jag spenderat i Falköping. För första gången vaknade vi upp tillsammans utan att någon av oss skulle upp till jobb. Gemensam frukost, en promenad in till centrum där jag fick hälsat på en av hans vänner, vi slängde ihop ett travsystem och senare på kvällen var det dags att sitta som på nålar och invänta de stora pengarna. Om jag ska meddela resultatet så blev det ingen högvinst, inte ens en lågvinst. Vi fick skåla för annat istället.
En måltid på restaurang, en Beck-film i soffan och sen var det dags att inta sängen och vakna upp till en söndag. Även det en jobbfri dag - underbart! Vi åkte med hans föräldrar för att titta på brorsonen som engagerar sig i hästhoppning. Det var tävling på gång, och eftersom jag aldrig träffat grabben men var nyfiken och hört talas om att han var nyfiken på mig så tog vi tillfället i akt att åka med. Så jag fick hälsat på hela familjen F och delar av hans släkt. Jag trivdes som fisken i vattnet och vi hade en jättebra dag med skoj, skratt, tjo och tjim.

Jag går som sagt runt med många tankar i mitt stackars huvud. Vad ska jag sysselsätta mig med är den största återkommande frågan i mitt liv. Nog för att många dagar är bra på mitt nuvaranade arbete så har jag längtan bort därifrån. Jag känner mer och mer att jag vill komma vidare, prova något nytt. Nya utmaningar. Om jag inte får en plats för utbildning i höst så funderar jag på vad jag ska göra istället. Stanna kvar på mitt nuvarande utan att söka annat, eller söka annat. Men i så fall vad? Samma arbetsuppgifter fast i nya lokaler eller något helt annat? Så mycket valmöjligheter man egentligen har. Det är bara man själv som kan greppa tag i dem och göra något åt det, göra något med sitt liv. Ska man verkligen låta allt rulla på utan att reflektera över om hur man känner och mår av det? Ska man bara blunda och gilla läget? Nej jag vill inte det mer. Jag vill våga prova mina vingar. Falla ut och se vart jag landar.
Låter kaxigt nu, jag vet. Frågan är om jag kommer att göra det, men jag vet i alla fall att jag skulle vilja. Det är en bit påväg. Jag tror att jag lärt mig tillräckligt om mig själv för att veta att på något sätt kommer jag alltid upp om jag faller. Med hjälp av familj och vänner klarar man sig. Så, ska vi våga nu? Våga för att vinna?

If you will try flying I would pick you up if you fall. Would you pick me up?

Inget är som väntans tider

Snart blir jag tokig. Jag vill få ett svar. Ett ja eller ett nej. Det är det enda jag begär. Låt mig inte behöva vänta mer. Håll mig inte på halster längre. Jag vaknade upp i en nervös kropp imorse. Ville somna om, men nervositeten var för stark.
Svart på vitt vill jag ha ett svar. Ska jag börja plugga denna månaden? Ska jag fortsätta på mitt jobb?

Inget är som väntans tider...

Baby baby

Andra helgen av tre avklarad. Det kom en liten, liten "sak" som fick mig att skina upp idag. Telefonen på kontoret ringer, när jag svarar så sägs det i andra änden: "vill du komma ut och titta?" OM jag ville. Ut springer jag och får ta mig en och två tittar på en underbart söt liten tjej vid namn Lova. Söta barn kan de göra, de där två föräldrarna! Snart ska jag åka och hälsa på. Gosa mer med henne, och med storebror. Underbara lille kille! Fina, rara familj!

Jag önskar att jag också en dag kommer få en mysig familj. Med en underbar man vid min sida och söta, charmiga barn.


Jag smälter, jag blir varm och jag blir tårögd...