Tufft

Jag har det svårt nu. En hel garderob och en hel byrå med kläder har jag, men ändå ingenting att ta på mig om dagarna. Tuffa tider.
Tacka vet jag arbetsuniform. Det är grejer det. Bara att hoppa i samma outfit varje morgon. Åh, ljuvligt.
Men vi har ju ingen sådan. Så problemet återstår. Den eller den eller den eller den? Allt känns obekvämt och fel. Eller för slappt eller för tråkigt.

I-landsbekymmer? Eh JA, men ändå...

Hysteriskt bra

Tänk er en mysig stad vid en sjö. Tänk er att gå 100 meter ut i vattnet på en brygga för att komma fram till ett litet hus där mitt ute i sjön. Vi kom dit i lördags, min kollega och jag. Vi gick in, vi blev visade upp till ett rum där vi fick slå oss ner och vila och njuta av utsikten - sjön - genom stora fönster. En stund senare sägs det att det är min tur att gå in i rummet. Jag steg in och där inne får jag veta att jag ska få en ansiktsbehandling. Så oerhört passande, så välkomnande! Låg i stolen 50 minuter och bara njöt och passade på att fråga om vad jag ska använda för produkter för min hy, då jag anser mig ha besvär och vantrivs med just min ansiktshy. Fick en del tips och jag köpte med mig ett kit hem.

Efter att vi båda (och chefen) fått sina behandlingar var det dags att trotsa badkrukan i sig och testa på kallbad. En bastu först och sen direkt ner i den 9-gradiga sjön. Ett dopp, en chock och cirka tre skrik senare var jag uppe igen och inne i bastun för att värmas upp igen. Men vad skönt det var, verkligen uppfriskande! Sen fick man hoppa i festdressen och när vi senare sitter och håller ett litet möte i butiken dyker kollegans sambo upp bara sådär! Och bakom sig har han min sambo, bara sådär! Chock nummer två var kommen. De skulle alltså med oss andra ut och äta och fira kollegans 30-årsdag. Vi gick till en väldigt mysig restaurang och åt 3-rätters och drack gott vin, skrattade, pratade och hade trevligt.
Jag hade med andra ord en väldigt väldigt bra lördag, överraskningar är fina grejer!

(Idag har jag köpt ännu mer till mitt ansikte som skulle vara bra för min hy. Så nu är jag fattig. Men förhoppningsvis har även jag snart hy som en 29-åring bör ha. Annars känner jag mig lurad, blåst och ännu fattigare.)

Punkt.

Let's le

Jag är lättare idag. Det brast till sist igår. Allt kom ut. Allt som satt och tryckte, fast jag inte ens nu vet vad det var. Men ut kom det och det var behövligt.

Fredagmorgon och jag är redo för en arbetsdag. Det ryktas om mycket att göra och det är fint det, det minimerar liksom risken för att jag börjar tänka igen.

Le mot andra och andra ska le mot dig...

Tungt

Det knyter sig, jag fastnar i att inte få något gjort. Jag störs av känslan av gråt i magen. Jag vänder mig snabbt när jag gått fram för att se mig i spegeln. Jag går ut, men får ingen ro. Jag går in igen, men får ingen ro.
Jag försöker tänka vad jag vill, men allt jag kommer på känns så tungt, så jobbigt och så stort. Egentligen är det små, små ting jag vill göra. Men det knyter sig. Det tar stopp. Jag har fastnat och allt jag vill är att komma loss.

Hur hjälper man sig själv att komma upp när man är nere? Det är ju ingen annan som kan rädda mig.

När livet känns sådär tungt för en stund...

Ibland är man bara inte på topp

Värkande kropp. Trötta ögon. Frusen kropp. Många koppar kaffe. Ta sönder backspegeln på bilen. Varm kropp. Blir arg på sig själv. Huvudvärk. Däckbyte på verkstad. Frusen kropp. Provisoriskt lagad backspegel. Promenad till Ica. Trötta ögon. Sjunka in i en bok. Diska lite. Varm kropp. Köpa panodil. Hämta sambon på jobbet. Frusen kropp. Bli irriterad. Värma soppa. Vänta på en kram. Värmeljus. Tv. Trötta ögon. Frusen kropp. Varm kropp.

Tisdagen den tjugofemte oktober...

La familia

Mot hemstaden. Mot familjen. Mot kalas.
Mor, far, systrar, svågrar, systerdotter, sambo...alla under samma tak...vilken fin helg det kommer att bli.
Jag hoppas att jag kan få se några av mina vänner också. Om inte annat bara springa på på stan, kunna stanna och småprata lite. Det är inte ofta det händer mig här på stan nämligen, vore kul att känna på känslan igen. :)

Dags nu att packa bilen och börja färden. Vi tar ett par stopp på vägen, chillar lite och kanske fyndar lite på vägen. De där shoppingpåsarna förresten - varför får man aldrig nog av dem? Plånbokens innehåll tar stryk. Men man ska unna sig så länge man kan säger vissa - bra filosofi känner jag.

Livet är en fest, håll med om dä folk o fä...

Glad dag

Jag vill bara få ur mig lite glädje idag. Glädjen över mitt jobb bland annat. Tänk att jag fick det. Tänk! Av alla sökande, av alla med eller utan erfarenhet. Av alla som känner till staden, jamen av alla liksom. Tänk att jag fick det. Jag!
När jag tänker på det och när jag tänker på hur glada mina dagar är på mitt jobb så blir jag så enormt lycklig att jag var den som fick jobbet. Så många komplimanger vi får från kunder dagligen över butiken och dess innehåll. Alla glada miner när kunder går ut genom dörren med blomsterpaket i handen. Idag har jag fejjat runt och försökt få det att se lite nytt, fräscht och fint ut för kollegan som kommer tillbaka imorgon efter en veckas semester i soliga södern.
Men den rosa delen i butiken vill jag ha ut snart. Nu vill jag få in hösten i hela butiken, och snart vintern och julen. Åhhh, jag störtlängtar till all mossa, alla ljus, alla mysiga ulliga garn och tovade tomteluvor att sätta i planteringar.

Eh, jag kanske inte behövde gå in så i detalj i mitt jobb förstås. Huvudsaken var att få fram att jag är glad och jag trivs där!

Men lika glad som jag är i mitt jobb lika glad är jag för ledighet och när man ska ner till hemstaden då leker livet lite extra må ni tro! Jag tror jag vill ta en promenad till havet vid det här besöket. Jodå.

Ska jag verkligen fortästta blogga tänker jag precis nu eftersom jag skriver så himla osammanhängande, hoppigt, utsvävande och så väldigt "ytligt" nuför tiden. Jag blir trött på mina egna ord samtidigt som jag skriver dem. Jag kan sällan hålla mig till att skriva om en sak per inlägg och vips så är inlägget en enda röra. Är det då det är dags att ge upp?

E n s a k i t a g e t . . .