Aj

Så ont det gör. Det är en känslomässigt jobbig process nu, nu när jag packar ner livet i kartonger igen.
Att sakna, att inte förstå, att vilja ha det som förut, att vilja stanna i famnen alltid alltid alltid, att känna sorg för att låta något sådant här bara förintas, att känna sig ensam.

Det är så mycket känslor, jag får inte ner de i ord. De kommer ut i tårar ibland.

Ena dagen stark, andra dagen mindre stark...

Nya friska tag

Jag har fattat ett beslut. Jag har ikväll tackat ja till en lägenhet här i stan. Det betyder alltså att jag stannar kvar här ett tag. Jag jobbar vidare på mitt jobb med det jag har utbildat mig till. Jag stärker mig själv som människa ännu mer och jag sträcker lite på mig av vetskapen att jag är önskad på jobbet och i staden av vissa. Jag startar 2012 med att, mitt i allt elände, tro på mig själv, att jag är stark nog att klara mer än jag tror. Hur länge detta handlar om är det ingen som vet. Kanske söker jag mig neråt om ett tag, kanske får jag fart på mitt liv så som jag vill leva det här igen. Ingen vet, men det jag har kommit fram till är att jag måste chansa. Jag måste våga. Jag vill bli starkare och starkare och detta är det bästa för mig just nu.

2012 - nu kör vi!

Blä

Men bra jobbat då tjejen!! Från att ha gått hem från jobbet och kännt hopp, att det här löser sig, det fixar sig liksom...

...så...

...innan läggdags sätter du då igång dämpad musik och hittar bilder på facebook som du inte kan sluta titta på. Från hans liv innan du ens fanns med i bilden. Du blir svartsjuk, ledsen och längtesam. Du kan ändå inte sluta titta, för han är ju den finaste du vet. Trots allt.

Bra jobbat där...

Rätt eller fel - finns det?

Ge mig ro i kroppen. Ge mig de besked jag behöver. Säg inte bara att allt löser sig.

Jag försöker få allt på plats. Jag försöker landa i mig själv efter att ha lyssnat på folk hit och folk dit. Jag har insett att jag försvann på vägen trots att jag trodde att jag var fullt närvarande. Min känsla av vad som är rätt och fel har hamnat i skuggan. Jag kan ha handlat i panik. Jag kan varit förhastad.
Jag grunnar på saken och jag försöker bena ut vad som kommer stärka mig själv mest i framtiden.

Det kan hända att jag tar tillbaka vissa beslut. Men man vet aldrig. Jag är ju velig av naturen.
Vad som känns bra på ett vis i det hela är ju att jag verkar vara välkommen till vilken stad jag än må välja. Fast det gör det hela svårt också. Men från och med nu ska jag lyssna på mitt innersta och göra det som är rätt för mig. Vad jag än gör så är det ju något jag går miste om och som jag kommer sakna.

Jag funderar vidare...

Varm i hjärtat

När jag kommer hem hänger det ett blomsterbud på min dörr. Ett fång med gerberor till mig. Till bara mig. Från min fina fina vän. Det värmer kära Alicia! Tusen tack! :)

Vill även sända ett tack för alla som orkar lyssna på mig just nu. Alla som orkar höra mig älta. Alla som står på min sida. Alla som finns och stöttar. Jag är så tacksam och det onda blir lite lättare att handskas med så fort jag haft kontakt med någon av er som verkligen verkligen finns där. Så - tack!

Men nu är det dags att lägga sig igen. Får åtminstone försöka sova. Ibland går det.

Vänner och familj - vad vore jag utan er?

Ta mig hem

Jag fungerar inte nu. Mitt blodsocker far dessutom upp i höjden och gör mig svag och illamående när jag är ledsen och arg och orolig. Men jag kan inte sluta vara allt det där. Det går definitivt inte efter igår. Jag är så mäkta besviken, ledsen och arg!

Låt mig få komma hem nu. Jag orkar inte mer.

Nej nej

Ångest. Jag vill inte gå upp idag. Jag vill bara inte.