Känslor känslor känslor

Jag får massor av känslor de här dagarna. Ena stunden är jag rent ut sagt förbannad! Andra stunden gråter jag kudden plaskblöt! Tredje stunden kommer jag på mig själv med att bara sitta och stirra ut i tomma intet!

Hela min kropp skriker ångest, men jag försöker förtränga känslan och ikväll ska jag på middag och ha trevligt.

Upp med hakan - stötta den mot händerna om det behövs...

Jodå, men annars är det fint

Himlahimlaskit också! Nu mår jag sådär ledsamt dåligt igen. Sådär så att ens leende verkar falskt och det känns som att man endast utstrålar ledsamhet och osäkerhet. Trots att jag försöker hålla hakan uppe och puscha mig själv. Men jag antar att ens egna puschande ord inte kan vara så övertygande i längden. Jag känner oftare och oftare att jag är i behov av en kram. Är jag för klen som människa? Är jag för svag?

Det kan vara så att en förkylning är på gång igen och att det är det som gör mig orkeslös och omotiverad och lite nedstämd just nu. Eller så är det något annat. Vem vet, vem vet?

Nu ska jag i vilket fall som helst äta min köpta sallad, dricka något gott, sen krypa ner under en varm filt och bara kolla på tv. Jag ska även hoppas att jag känner mig mer på hugget imorgon då det är arbete på dagen och middagsbjudning på kvällen som står på schemat. Tjo!

Nu är det fredagsmys...

Välkommen hem till mig

Nu har jag bott i min lägenhet i några dagar. Det är lite till som ska fixas. Ni vet sånt där smått som måste inhandlas och som ska piffa till det hela ytterligare. Men några steg i taget.

De bilder ni nu ska få se får ni då tänka till lite nya prylar såsom ett ordentligt soffbord, en grön matta i köket och en tavla som ska upp över tv:n och troligen något mer på någon annan vägg.
Men sålänge får ni hålla till godo med såhär-ser-det-ut-just-nu-där-jag-bor-bilder:

















Borta bra men hemma bäst...

Pust

Jag är utpumpad efter dagens aktivitet; flytt!
Det finns lite kvar till imorgon. Bland annat ska soffa hämtas. Sedan är det dags för mig att börja fixa i mitt nya hem. Mysa till det ni vet. Det ska vara mysigt, trevligt, skönt att komma hem.

Jag pustade ut i soffan med en pizza ikväll. Pizza är ju bland det sämst tänkbara för en diabetiker matmässigt faktiskt, men ibland bara får man. Med tanke på att mitt blodsocker legat under optimal nivå hela tiden idag var det sannerligen dags att passa på.

Inser nu att det bör vara sista kvällen och natten här. Det kommer nog kännas tufft imorgon när man är inom nya väggar, med nya möbler. Känslorna har stängts av idag, jag har bara jobbat på, med full energi. Men när allt är klart och dörren stängs bakom mig och jag blir lämnad ensam bland kartonger och påsar i en enda röra - då ska ni se att känslorna tränger sig på igen.

Men det tar vi imorgon, nu ska jag krypa ner och ladda om.

Adios...

Nu så

I helgen är det dags för flytt. Jag börjar lite smått nu. Mot eget hem, mot det nya livet.

Det ska bli spännande att se om den möbleringen jag har gjort i huvudet kommer att fungera i praktiken. Snart får jag veta!

Hej och hå - kämpa på...

Pepp till mig själv från mig själv

Nu kör vi igång dagen. Sluta hänga läpp och åk till jobbet och inventera - idag igen. Seså, upp med hakan och var glad att du har ett jobb människa!
Ingen tycker det är roligare att prata med dig om du är hängig och nere. Inse fakta av vad som händer i ditt liv och bara lev med det. Andra har gjort det förr - ska du verkligen vara sämre? Seså, ta tag i dagen. Försök att se det ljusa som finns. Se till att vända detta till något bra. Allt kanske har en mening, har du ens tänkt på det?

What doesn't kill you make you stronger...

Väck mig ur den här hemska drömmen

Jag vill inte må dåligt mer nu. Jag vill bara vakna upp en morgon, se honom ligga jämte och le och krama om mig. Jag skulle fråga om allt var en dröm och då skulle han krama ännu hårdare och skratta lite åt min dumhet och säga att det var en mardröm jag haft och att allt är så bra, så bra.

Jag är dum som tänker sådär. Jag är dum som känner sådär. Jag plågar mig själv. Men just nu går det inte att styra känslorna och tankarna som kommer. Jag har en klump i halsen. Tårarna är ständigt redo att rinna.

Gick ut på en morgonpromenad idag, tänkte att den skulle stärka mig och göra mig piggare och gladare, tji fick jag när jag kom på mig själv med att torka bort några tårar från min kind med den vantklädda handen.
Nu är jag väldigt opeppad att gå till jobbet och le mot folk.
Just nu vill jag bara ha en famn att krascha en stund i. En vän som bara finns här. Den där förbannade ensamheten. Jag hatar den. Jag pallar inte att vara ensam med mina tankar och känslor nu. Men vad har jag att välja på?

Bitter - jag?!? Eh, JA!