Nerverna ger sig tillkänna...

Jodå, nu är det bekräftat. Jag är nervös. Min kropp ger mig alla tecken på det.
Jag är stissig. Jag vill göra massa saker samtidigt. Det leks bubbelpool i min mage. Jag äter fort. Jag darrar i händerna. Hjärtat slår fortarare och kraftigare än vanligt. Jag tittar på klockan hela tiden.

Jag måste lugna ner mig nu. Hur svårt kan det vara? Möt upp honom, ta en promenad, se sedan hur det ska fortsätta. Antingen blir det ett tack-för-promenaden-hejdå. Eller blir det ett åh-det-var-skönt-med-en-promenad-vill-du-komma-med-hem-på-en-fika?

Jag har haft så mycket saker för mig idag för att hålla mig sysselsatt och inte tänka på att jag är nervös så jag har inte ens duschat ännu. Jag måste göra det nu. Snart är det dags. Just nu frågar jag mig varför man utsätter sig för det här? Ensamhet är väl okej, eller?

Djupa andetag, djupa andetag...