Ord

På sommarfesten med jobbet hamnade jag jämte chefen vid ett tillfälle. Han började prata om min eventuella flytt och påbörjande av ett lite annat liv än det jag lever just nu. Då jag inte nämnt något om detta för honom insåg jag att det var närsmta chefen som pratat med honom om det hela och orden han sa till mig om det hela gjorde mig faktiskt rörd. Man är tyvärr inte bortskämd med beröm och fina ord så att få höra det han sa i lördags gjorde mig förvånad, men också mycket mycket glad. Det bevisade att jag faktiskt är ganska så uppskattad, och när man får veta det ger det extra kraft och energi för att jobba på och försöka göra ett ännu bättre jobb. Ja, jag blev så glad för dessa ord. Tänk så lite som krävs egentligen. Ord, som endast tar några minuter att säga (eller sekunder, om man inte ältar vidare).

Det var bara det. Mitt ego var tvunget att berätta för er andra också...eller egentligen inte mitt ego...bubblet i min mage kunde inte hålla nere känslan där utan skickade upp orden upp genom kroppen, vidare genom armarna, ut i fingertopparna som befann sig vid detta tangentbord...och plötsligt har ni fått veta att jag är uppskattad på mitt jobb. Kul eller? Troligen inte så många fler än jag själv som bryr mig, men nu är det i alla fall nerpräntat.

Jag svamlar bara nu. Jag borde försöka landa lite på de där berömda fötterna, ställa dem på den berömda jorden och stå stabilt och vara allvarlig, seriös och...tråkig? Det låter lite trist, jag tycker bättre om att sväva en liten bit ovanför jordytan, det är fritt och mysigt, pirrigt och alldeles alldeles underbart!



Små små ord kan betyda så mycket...