När tårarna faller

Nu mina vänner, nu sitter jag med fingarna på tangentbordet igen. Jag sitter i en soffa. Den är svartmelerad och den är av tyg. Den är stor, den är skön, den är snygg, den är inte min. Eller jo, det är den nog nu. I alla fall är det den soffan jag kommer att dimpa ner i varje kväll. Det är denna soffan som står i mitt hem. Mitt nya hem. Det känns ännu konstigt att kalla detta mitt hem, här där jag befinner mig nu.

I morse vaknade jag hemma hos mina föräldrar. I en veckas tid har jag somnat och vaknat upp i mitt gamla flickrum på en uppblåsbar gästsäng. Men denna morgonen var lite annorlunda än de andra. Detta var sista gången på ett bra tag som jag vaknade där, det var sista gången på ett bra tag som jag ens vaknade i den staden.
Ett par långa kramar med mamma innan hon gick iväg till jobbet. Jag hade kunnat hålla kvar längre, men mamma släppte, jag tror vi ogillar avsked lika mycket hon och jag. Liksom pappa. Han körde mig till stationen och i väntsalen småpratade vi om lite av varje. Men hela tiden kändes det som att man ska fel saker, och som om att tiden inte räckte till för att säga hejdå, för att avsluta. Jag kommer inte hem om en vecka, jag kommer inte hem om två veckor. Jag skulle hoppa på tåget som skulle ta mig till min nya stad, mitt nya liv. Vi kramade varandra och hans sista ord efter alla fraser om att ha det bra och så vidare var: "du vet var vi finns!". Det vet jag, det glömmer jag aldrig. Mina föräldrar är för mig så oerhört underbara. Visst kan vi ha det svårt med känslorna ibland, kanske inte alltid visar oss så blödiga som vi egentligen är, men jag vet att de alltid alltid finns där för mig och för mina systrar. De älskar och de förstår och de stöttar så gott de kan!

På tåget kom känslorna. Om det inte vore för alla medresenärer hade jag släppt fram tårarna som trängde sig upp via halsen och ut till ögonen. Jag svalde och försökte vända tankarna till något glatt. Jag lyckades väl måttligt. Det var först när jag kom in i lägenheten som jag slappnade av mer och mer. Jag letade upp något att stoppa i magen i hopp om att min energi skulle komma igång lite. Pyttsan. Istället trängde sig gråten vidare ut i ögonen och plötsligt rann en tår nerför min kind.
Precis i ögonblicket då jag kände tåren ringde Fredrik. Han ville höra så att allt gått bra och kolla läget med mig. Älskade honom. Tårarna stannade upp när jag kände glädjen av att ha honom. Men snabbt efteråt var klumpen i halsen tillbaka. Jag är instabil just nu. Vilken sambo han har fått...

Alla frågar hur det känns. Jag vet inte vad jag ska svara alltid. Inte mer än att det känns! Det känns av saknad, det känns av ledsamhet, det känns av förväntan, det känns av kärlek, det känns av glädje, det känns av ensamhet och det känns av lycka. Alla känslor ligger som ett virrvarr i min kropp. Jag är skör och jag kan börja gråta av vad som helst. Av fina ord, av musik, av sms, av kissnödighet och av kramar. Av allt.

Jag snytfar här och nu. Ögonen är tårfyllda. Det är svårt att se vad mina fingrar skriver ner för ord, allt är suddigt på skärmen. Jag får kontrollläsa och redigera när tårarna är slut. Jag måste låta de få komma nu. Måste tillåta mig att låta de rinna. Fredrik säger att jag ska, det är onaturligt om jag inte gör det säger han. Jag håller med honom och jag kommer återkomma med vidare information om mina känslor, mitt liv i min nya stad och om massa annat blaj snart, var så säkra.

Le mot världen och värlen skall le mot dig.