De senaste dagarna har jag kännt av glädje. Ni vet sån där avslappnad skön äkta glädje. Skolan är rolig, sambolivet flyter på, jag hittar till Ica och jag hittar till centrum på egen hand. Det rullar på helt enkelt.
På tåget hem från den stora staden där skolan ligger kände jag bara en känsla av att få komma hem och göra något. Vad som helst egentligen, bara att gå ut och äta en pizza eller vad som helst. En halvtimme ute bland folk, det skulle räcka. Jag kände mig glad och fylld av vilja. Men sen, när beslutet om att pizza inte blir av och att lusten till promenad faktiskt inte var så stor då det ösregnat ute hela dagen och kvällen fanns det liksom inte fler idéer.
Plötsligt befann jag mig i soffan och tittade på 2½ män. Fredrik låg jämte och plötsligt kände jag mig tom. Totalt tom och nollställd. Jag letade efter ord att säga, någonting bara, men mitt ordförråd var helt tomt det också. Jag låg där och kände klumpen växa mer och mer. Inte konstigt att ord inte kunde komma fram, klumpen i halsen stoppade upp såklart.
På Fredriks fråga om jag var trött eller ledsen eller något annat hade jag inget annat än konstiga svar som fick mig att verka som en mycket udda person.
Just nu ligger jag i soffan själv, jag var tråkig nog att välja att stanna hemma istället för att faktiskt följa med till bowlinghallen och kolla in när han spelade match. Hur dum får man bli? Här var allt jag ville att få komma ut och träffa folk, umgås liksom, och så väljer jag att ligga hemma ensam och försöka svälja undan min klump i halsen. Dessvärre lyckas jag måttligt bra, den tränger sig högre och högre upp. Illamåendet börjar även det sätta in och snart rullar det nog ett par tårar längs mina kinder.
Jag tror jag har ett bättre svar på Fredriks fråga nu, jag känner av saknad idag. Jag känner av saknad av alla er som jag umgicks med där hemma. Jag saknar mina fina vänner och jag saknar min familj!
Det gör mig ledsen ikväll.
Bara det här med träningen, jag har ju varit och kollat på ett gym som ligger nära och det vore jättesmidigt, men jag är inte helt övertygad vad gäller detta gym då de endast har gruppträning, ingen möjlighet att träna på egen hand alltså, på tider som passar en själv.
Jag tänker kolla in ett annat gym också som ligger lite längre bort men troligen har löpband osv som man kan kliva upp på när som helst, hur som helst. Vore troligen mer passande med mina skol/arbetstider.
Men bara den där känslan av att behöva göra allting själv är jobbig idag. Jag saknar stöttningen och peppningen. Jag saknar samhörigheten och jag saknar skratten. Jag saknar helt enkelt mina vänner, som jag kan umgås med. Som jag kan prata om livet med. Som jag kan älta med. Jag saknar min familj som vet precis hur jag fungerar och som kan förstå utan att jag behöver säga så mycket.
För att i alla fall få ett lyckligt slut på detta inlägg kan jag meddela att på fredag kommer min syster upp och jag kan lova att jag längtar!
Back in the geggamojja. Will you lift me up?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar