mEra E

Vill ni vara med lite i vad som händer i Tina-E grejjen?

Såhär är det, vi har under påskhelgen umgåtts väldigt mycket. Ja varje dag för att vara exakt. Jag kan absolut inte säga att det inte är mysigt, för det är det! Han är så...ja han är så...så himla mjuk och fin kille. Han är pratsam och han är kramig. Och han säger precis vad han tänker och känner.
Jag är sannerligen inte van vid att prata så avslappnat om saker och ting. Det är stor skillnad på M och E. Om jag nu ska jämföra lite, vilket man inte bör, men som faktiskt är ganska oundvikligt i vissa sammanhang.

Sen måste jag erkänna att jag tycker det är galet mysigt när E tar upp min gitarr och klinkar på den. Förvisso håller han för tillfället enbart på att stämma den, men jag tycker det är mysigt minsann! :)
Och sen är det riktigt mysigt när han ligger och nynnar och visslar sådär mjukt när vi kramas i soffan.

Ja ni hör ju - vilken kille! ;-)

Igår kommer han och en kompis in på jobbet och ska handla lite inför deras fotbollskväll...jag känner hur jag blir alldeles varm och pirrig i magen när han kommer! Är inte det härligt så säg?
När jag sedan slutar mitt pass för kvällen tittar jag som vanligt på min mobil och ser att jag har ett nytt sms. Givetvis öppnar jag det och läser tre små ord. Tre små ord som fick mig att skina upp som en sol.

Tidigare på kvällen hade jag haft ett kort litet samtal med en kollega.
Kollega: Hur är det med Tina idag?
Tina: Det är bara bra tack!
Kollegan: Ja, för det ser ut att vara bra. Det ser ut att vara mycket bra!
Tina: *ler*, *tänker* och svarar; mmmmmmm!

Så om jag var glad tidigare så gjorde sms:et mig än mer glad. Tre små ord. Fina tre små ord. Jag ler. Inifrån och ut och utifrån och in.

Fin var du...

Liten uppdatering

Kaffe-dejten är över. Den blev 3 timmar lång och den var mycket trevlig. Den gjorde så att mitt första intryck av min fika-dejt tog sig en annan vändning. Jag insåg att man måste ge människor en ärlig chans att få visa vilka de egentligen är. Bakom ytan kan det dölja sig en mycket varm och mogen personlighet.

Ja, denna fika-dejt tillhör det manliga släktet. Denne kille är en kille som jag träffat genom mitt sociala jobb och vi har även suttit på ett tåg tillsammans och berättat för varandra om våra liv. Det är så skönt att prata med denna kille, för det känns som att det bara är att prata på. Inget behöver hållas igen på. Jag har aldrig kännt att jag spalet någon annan Tina är just den Tina jag faktiskt är. Och det är ju det jag insett är det viktiga i relationer med andra. Så länge jag måste låtsas vara någon annan än den jag är, då får relationen vara. Oavsett om det gäller än vän eller en partner. Kille eller tjej. Tina ska alltid få lov att vara Tina.

Ikväll ska vi ses igen. Han kommer hit och det blir till att titta på film. Jag har förberett honom på att det är slappeklädsel som gäller för min del. Det är en sådan dag för mig idag. En lite småseg och regnig innedag med just slappa kläder. Hans svar på detta var: låter mycket bra, jag följer din linje!
Bra svar av honom! Pluspoäng genast! :)

Jag får väl hålla er uppdaterade här om hurvida han växer eller sjunker i mitt tycke... I fortsättningen kommer han att benämnas med E. Bara så ni vet.

Film är bra grejjor en regnig söndag...

A cup of coffe some day?

Imorgon är det kaffe. Och kanske en kaka. Förhoppningsvis trevliga samtal. Antagligen många skratt.

Det låter ganska bra i mina öron.



Just do it!

Aldrig är jag ensam

Jag är matt. Jag är orkeslös. Min kropp är som spagetti. Den är tung och den är slö. Den vill gärna sova mycket.
Jag vet inte vad det beror på riktigt, men jag anar att det har med mitt blodsocker att göra. På sistone har det legat ovanligt lågt mest hela tiden. Det otäcka med det är att jag inte får några förvarningar på att sockernivån sjunker. Förut märkte jag av det av att jag blev darrig och kände mig berusad nästan. Men nu - inga tecken - och så kan jag gå med ett blodsocker på ca 2 ganska länge, och det är kanske inte så konstigt då att kroppen inte har någon energi och ork.

Det är ganska olustigt att inte få dessa tecken på att nivån sjunker. Kan just undra om det bara är tillfälligt eller om det kommer att förbli så resten av livet?
Visst har jag ju läst om att vissa tecken på låga och höga blodsocker försämras med tiden, men det känns lite tidigt om det ska bli så för mig redan. Förvisso har jag ju levt med den här sjukdomen i 9 år snart. 9 år. Det är ändå ganska länge. Tänk att man har stått ut. Och tänk att man ska stå ut i många år till. 9 år är ju bara en bråkdel av vad jag och min kära diabetes har att leva. Men tillsammans är vi starka - min diabetes och jag. Aldrig är jag ensam, den är min ständiga följeslagare här i livet.

Det är roligt att dem forskar så mycket inom diabetes och att de kommer fram till lösningar och möjlighet till vaccinationer och så vidare. Det lite mindre roliga i det hela är, för att vara lite ego, att det mesta av forskningen riktas mot att förhindra att människor drabbas och att det hittas på lösningar och operationer så att människor med typ 2 diabetes blir friska. Vi med typ 1 känns som en egen grupp som får ta ytterligare ett djupt andetag och gilla läget och leva med det här tills döden skiljer oss åt.

Jag är i alla fall mig själv evigt tacksam för att jag vågade ge upp min slangfobi och testade på att bära insulinpump. Den har hjälpt mig så mycket att få bättre kontroll. Hela jag påverkas ju av hur blodsockret ligger. Så mitt humör har även det gagnats av denna lilla apparat. Den är inte speciellt sexig och den är inte så värst snygg, men den är bra för mig och jag är såpass vuxen nu att det är det som avgör. Mitt mående kommer i främsta rummet för mig.



Good stuff for a diabetic like me...

Jag spinner

Jag är stolt över mig själv. Jag har inte varit på spinning på ett par år, men idag hade jag bokat in mig till ett pass. Mind-spinning kallades det och det skulle vara både svettigt, avslappnande och lugnande på samma gång. Det var det. Jag trampade konstant i en timmes tid. Svetten rann och jag blundade mig igenom mestadelen av passet och tänkte tankar för mig själv. Rummet var nersläckt och värmeljus skapade en lugn stämning de tillfällena man öppnade ögonen.
Jag är redan inbokad till nästa veckas pass.

Tankarna fortsätter spinna...goda tankar...fina tankar...

Jag är trött på människor i flock

Jag pustar ut. Det har gått i ett hela dagen. Jag har knappt sett annat än kö av människor mellan kl 9 och 18, och jag har knappt känt annat än stress.

Nu är det en kväll i ensamhet. Den kommer troligen bli kort, jag är helt slut!

Förresten, jag svarade nej, igen. Rätt eller fel kan man undra?

Nya insikter

Jag har kommit till ännu en insikt. Denna gången handlar det om min kropp. Jag har insett att det gör underverk för mitt blodsocker att jag promenerar eller cyklar till och från jobbet och till övriga platser dit jag behöver ta mig. Denna veckan då min bil har stått utan att jag använt den alls har mitt blodsocker legat så fint, så fint. Nästan lite för fint.

Min kropp är verkligen värd den där dagliga promenaden. Den är värd att tas omhand. Jag har bara denna kroppen, jag lär knappast få en ny den dagen den börjar säga ifrån att jag vanvårdat den och stoppat i den för mycket sötsaker trots att den talat om för mig att den inte mår bra av det.

Det är dags att vakna upp nu. Det jag gör för min kropp idag kommer den tacka mig för (eller i värsta fall hata mig för) om några år. Det är jag som väljer nu hur vi ska må i framtiden.

Jag väljer välmående.