Jag saknar er

De senaste dagarna har jag kännt av glädje. Ni vet sån där avslappnad skön äkta glädje. Skolan är rolig, sambolivet flyter på, jag hittar till Ica och jag hittar till centrum på egen hand. Det rullar på helt enkelt.

På tåget hem från den stora staden där skolan ligger kände jag bara en känsla av att få komma hem och göra något. Vad som helst egentligen, bara att gå ut och äta en pizza eller vad som helst. En halvtimme ute bland folk, det skulle räcka. Jag kände mig glad och fylld av vilja. Men sen, när beslutet om att pizza inte blir av och att lusten till promenad faktiskt inte var så stor då det ösregnat ute hela dagen och kvällen fanns det liksom inte fler idéer.

Plötsligt befann jag mig i soffan och tittade på 2½ män. Fredrik låg jämte och plötsligt kände jag mig tom. Totalt tom och nollställd. Jag letade efter ord att säga, någonting bara, men mitt ordförråd var helt tomt det också. Jag låg där och kände klumpen växa mer och mer. Inte konstigt att ord inte kunde komma fram, klumpen i halsen stoppade upp såklart.
På Fredriks fråga om jag var trött eller ledsen eller något annat hade jag inget annat än konstiga svar som fick mig att verka som en mycket udda person.

Just nu ligger jag i soffan själv, jag var tråkig nog att välja att stanna hemma istället för att faktiskt följa med till bowlinghallen och kolla in när han spelade match. Hur dum får man bli? Här var allt jag ville att få komma ut och träffa folk, umgås liksom, och så väljer jag att ligga hemma ensam och försöka svälja undan min klump i halsen. Dessvärre lyckas jag måttligt bra, den tränger sig högre och högre upp. Illamåendet börjar även det sätta in och snart rullar det nog ett par tårar längs mina kinder.
Jag tror jag har ett bättre svar på Fredriks fråga nu, jag känner av saknad idag. Jag känner av saknad av alla er som jag umgicks med där hemma. Jag saknar mina fina vänner och jag saknar min familj!
Det gör mig ledsen ikväll.

Bara det här med träningen, jag har ju varit och kollat på ett gym som ligger nära och det vore jättesmidigt, men jag är inte helt övertygad vad gäller detta gym då de endast har gruppträning, ingen möjlighet att träna på egen hand alltså, på tider som passar en själv.
Jag tänker kolla in ett annat gym också som ligger lite längre bort men troligen har löpband osv som man kan kliva upp på när som helst, hur som helst. Vore troligen mer passande med mina skol/arbetstider.
Men bara den där känslan av att behöva göra allting själv är jobbig idag. Jag saknar stöttningen och peppningen. Jag saknar samhörigheten och jag saknar skratten. Jag saknar helt enkelt mina vänner, som jag kan umgås med. Som jag kan prata om livet med. Som jag kan älta med. Jag saknar min familj som vet precis hur jag fungerar och som kan förstå utan att jag behöver säga så mycket.
För att i alla fall få ett lyckligt slut på detta inlägg kan jag meddela att på fredag kommer min syster upp och jag kan lova att jag längtar!

Back in the geggamojja. Will you lift me up?

God solig morgon

Solen skiner här idag, vi ska ut på promenad. Jag tror bestämt att kameran ska följa med idag och se om vi kan få till några fina kort. Måste börja öva på att ta fina kort.

Men först en dusch så man blir fräscher.

Må så gott!

Bladderi bladdera

Fredagkväll och jag har intagit plats i soffan. Ljudet på tv är avstängt, jag orkar inte med dansande kändisar och jag orkar inte tänka klurigt och vara så vuxen och titta på På spåret. Jag är ungdomlig ikväll och väljer Spotify. Jag testar Ellie Goulding ikväll.
Vet ni vad? Jag har även ett glas rött framför mig. Jag pustar ut, och jag gör det med en go känsla i magen och ett leende på läpparna.

Jag har blivit gräsänka för en kväll, en morgon, en förmiddag och en tidig eftermiddag. Mannen har nyss lämnat mig för att åka ner i södern för att fylla på vin och öl förrådet. Vad ska jag säga om det? Jag tycker ju om vin så jag kan knappast gnälla när han frivilligt spenderar en fredagkväll, natt och nästan en hel lördag i en minibuss, på en båt, i en galet stor spritbutik och sen minibuss hem igen. Själv kan jag sitta här och berätta för er om mitt liv och när det är klart kan jag krypa ner i vår nya bredare säng och lägga mig på diagonalen och snarka ifred.
Nu kanske ni tror att jag är känslokall och inte bryr mig alls, men så är det inte, klart jag saknar pöjken, men ikväll känner jag mig stark och självständig. :)

Min vecka, jag ber er alla nyfikna om ursäkt för att jag inte har uppdaterat här som ni kanske trott och velat. Jag har endast en förklaring till anledningen: jag har varit så sjukt trött på kvällarna! Fredrik skulle kunna intyga om ni inte vill tro mig. Jag har somnat i soffan varje kväll för att sedan släpa mig som en trasdocka till sängen. Väl i sängen har jag slocknat igen, sovit som en klubbad säl hela nätterna igenom. Dessvärre har jag lagt mig till med en ovana, en riktigt irriterande sådan - tydligen - jag verkar snarka. Jag verkar snarka så mycket att Fredrik natten till idag valde att ta sitt täcke och bädda ner sig i soffan för att försöka få lite sömn. Jag har då inte märkt av hans påstådda puffande, knuffande och pussande. Jag skyller detta på en förkylning. Han hotar med kallvatten om det inte blir skärpning, ysch ysch! Vore ju tråkigt om vi tvingas till skilda sovrum redan efter två veckors samboskap.

Men ärligt talat, vilket totalt bladder det här blev, jag ville ju egentligen berätta om det stora nya i mitt liv - min utbildning och min nya hemstad. Ska vi börja med staden?
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, jag har knappt lärt känna staden, jag har ju mest sett stationen och Ica. Jag har förvisso lärt mig att hitta till Willys på egen hand bilvägen - wihoooo. Men om vi bortser från själva staden och riktar in oss på folket här istället så anser jag att jag stormtrivs i Fredriks familj i alla fall. Hans föräldrar är helt underbara. De bryr sig så som man inte skulle kunna begära. I söndags var vi hos dom några timmar för mat och sen sällskapande, det kom fram att jag var toknervös för skolan och de försökte att peppa och stötta, säga allt det där som man gör. Och på måndagkvällen ringde Fredriks mamma till honom och jag förstod på Fredriks svar att hon undrade hur det hade gått för mig på min första skoldag. De verkade inte prata om så mycket annat innan samtalet avslutades. Det är vad jag kallar söt svärmor. :) Annat folk, eller fölk som man säger här, tycks granska mig från lilltårna upp till hårfästet när jag är ute och promenerar. Vad gör man? Säger "hej hopp, jag är ny i stan, ska vi ta en kopp eller två?"

Men skolan, den går i stora drag bra. Denna veckan har gått åt till att vi fått ett antal uppdrag på arbeten att utföra utifrån våra kunskaper från grundkursen. Det har mestadels gått bra. Viss kritik har givetvis varit motsatsen till bra, men jag tar åt mig och försöker att rätta till det i fortsättningen. Det är av misstag man lär sig. En del arbeten har jag blivit nöjd med. Jag avslutade veckan bra, med en känsla av att jag kan och en tumme upp från läraren. Jag hoppas lära mig mer och framför allt bli än mer självsäker, det kommer att behövas ute i butik.
Lärarna tycker jag om och det är ärligt och rakt i bedömningarna och det finns humor i sinnet vilket jag tycker om.
Mina klasskamrater är ganska så väl sammansvetsade, då de flesta gick i samma klass i grundkursen i höstas, men det börjar öppnas upp mer och mer och det är ju inte så att man känner sig direkt utanför eller så. Men kramkalaset första morgonen kände jag mig inte så välkommen i. Vem brydde sig liksom vad jag hade haft för mig de senaste veckorna? Oj, nu lät jag lite bitter va? Inte meningen, men det är ju sant så jag satte mig på min plats i skolsalen och bläddrade igenom häftet om veckoplaneringen för kursen.

En bild på brudbuketten som fick läraren att göra tummen upp och säga att jag fått till det, hittat rätt i placering av material och så vidare och så vidare. Att 3:5:8 var bra också säger väl kanske inte er så mycket, men jag fick till det rätt i alla fall. Här är då skapelsen som gör att jag kan fira en glad helg istället för en ångesthelg med negativa känslor:


Godnatt på er. Snark.

Imorgon

Imorgon smäller det, skolan börjar och jag förväntas vara på plats. Jag är nervös ja. Jag inbillar mig att jag kommer att gå i samma grupp som tjejer i 20-års åldern som alla gick sin grundutbildning förra terminen och som har allt färskt i minnet. För mig är det annorlunda, mina grundkunskaper är från år 2005. Lyssna på det, tvåtusenfem, det är längesen nu. 6 år sedan för att vara exakt och jag har snart hunnit bli 29 år. Men skam den som ger sig, jag ska bli färdig florist!
Nu måste jag sätta hårt mot hårt. Bli tuff igen och stå emot alla negativa tankar och dessa förbannade mindervärdestankar. Jag kan om jag vill!

Jag tror jag har grubblat färdigt om blivande klasskamrater, bortflugna kunskaper och så vidare för nu, slappna av och insupa positiva tankar ska jag försöka göra innan jag stänger mina gröna ögon och sover mig fram till morgondagen.

Imorgon blir en bra dag. Hoppas jag. Det blir inte bättre än man för det till antar jag, säger man inte så? Det är väl sant?

Le mot världen och världen ska le mot dig.

Inga tårar idag

Idag har varit en bättre dag. Jag har gått i lägenheten och pysslat och donat en hel del. Vi fick även ner massa saker i källaren som stod och störde. Jag har fått upp mina ljuslyktor och så vidare och om jag ska vara ärlig så känns lägenheten nog mer Tina än Fredrik nu. Men jag är faktiskt ganska medgörlig när han protesterar om ett fåtal saker jag plockat fram som han inte anser sig passa in i vårt hem. De kanske var passande i mitt gamla hem, men nu är det nytt, vårt gemensamma. Båda ska trivas och än så länge så har vi lyckats mötas på halva vägen väldigt bra.


Nu ska jag sippra vidare på mitt te och kolla på tv-programmet som jag vill se innan han kommer hem. Egentid är behövligt och jag tar till vara på den jag har.

Efter regn kommer solsken.

Vattna växterna, sätt dig sen och gråt människa...

Stark? Jag?
I h-lvete heller...
Krama mig nu!

När tårarna faller

Nu mina vänner, nu sitter jag med fingarna på tangentbordet igen. Jag sitter i en soffa. Den är svartmelerad och den är av tyg. Den är stor, den är skön, den är snygg, den är inte min. Eller jo, det är den nog nu. I alla fall är det den soffan jag kommer att dimpa ner i varje kväll. Det är denna soffan som står i mitt hem. Mitt nya hem. Det känns ännu konstigt att kalla detta mitt hem, här där jag befinner mig nu.

I morse vaknade jag hemma hos mina föräldrar. I en veckas tid har jag somnat och vaknat upp i mitt gamla flickrum på en uppblåsbar gästsäng. Men denna morgonen var lite annorlunda än de andra. Detta var sista gången på ett bra tag som jag vaknade där, det var sista gången på ett bra tag som jag ens vaknade i den staden.
Ett par långa kramar med mamma innan hon gick iväg till jobbet. Jag hade kunnat hålla kvar längre, men mamma släppte, jag tror vi ogillar avsked lika mycket hon och jag. Liksom pappa. Han körde mig till stationen och i väntsalen småpratade vi om lite av varje. Men hela tiden kändes det som att man ska fel saker, och som om att tiden inte räckte till för att säga hejdå, för att avsluta. Jag kommer inte hem om en vecka, jag kommer inte hem om två veckor. Jag skulle hoppa på tåget som skulle ta mig till min nya stad, mitt nya liv. Vi kramade varandra och hans sista ord efter alla fraser om att ha det bra och så vidare var: "du vet var vi finns!". Det vet jag, det glömmer jag aldrig. Mina föräldrar är för mig så oerhört underbara. Visst kan vi ha det svårt med känslorna ibland, kanske inte alltid visar oss så blödiga som vi egentligen är, men jag vet att de alltid alltid finns där för mig och för mina systrar. De älskar och de förstår och de stöttar så gott de kan!

På tåget kom känslorna. Om det inte vore för alla medresenärer hade jag släppt fram tårarna som trängde sig upp via halsen och ut till ögonen. Jag svalde och försökte vända tankarna till något glatt. Jag lyckades väl måttligt. Det var först när jag kom in i lägenheten som jag slappnade av mer och mer. Jag letade upp något att stoppa i magen i hopp om att min energi skulle komma igång lite. Pyttsan. Istället trängde sig gråten vidare ut i ögonen och plötsligt rann en tår nerför min kind.
Precis i ögonblicket då jag kände tåren ringde Fredrik. Han ville höra så att allt gått bra och kolla läget med mig. Älskade honom. Tårarna stannade upp när jag kände glädjen av att ha honom. Men snabbt efteråt var klumpen i halsen tillbaka. Jag är instabil just nu. Vilken sambo han har fått...

Alla frågar hur det känns. Jag vet inte vad jag ska svara alltid. Inte mer än att det känns! Det känns av saknad, det känns av ledsamhet, det känns av förväntan, det känns av kärlek, det känns av glädje, det känns av ensamhet och det känns av lycka. Alla känslor ligger som ett virrvarr i min kropp. Jag är skör och jag kan börja gråta av vad som helst. Av fina ord, av musik, av sms, av kissnödighet och av kramar. Av allt.

Jag snytfar här och nu. Ögonen är tårfyllda. Det är svårt att se vad mina fingrar skriver ner för ord, allt är suddigt på skärmen. Jag får kontrollläsa och redigera när tårarna är slut. Jag måste låta de få komma nu. Måste tillåta mig att låta de rinna. Fredrik säger att jag ska, det är onaturligt om jag inte gör det säger han. Jag håller med honom och jag kommer återkomma med vidare information om mina känslor, mitt liv i min nya stad och om massa annat blaj snart, var så säkra.

Le mot världen och värlen skall le mot dig.