Ensam med tankar och känslor

Let's Dance...äsch jag bojkottar. Jag njuter istället av musik. Jag tänker, jag ler, jag grubblar och lägger pannan i veck. Men mest av allt så ler jag åt allt fint som finns runt mig. Mina vänner som tycks vilja stanna kvar trots att jag lämnade dem för att bosätta mig i en annan stad. Jag ler för att jag tycker om att jag och min syster kommit varandra närmare med åren, att vi kan umgås och prata om allt. Jag ler för att hela min familj snart kommer upp och ser hur jag fått det. Att vi ska fira min födelsedag blir som en bisak nästan känns det som. Huvudsaken för mig är att jag får träffa alla, krama om alla.

När jag hade kramat Fredrik adjö ikväll inför hans resa lite norrut för att umgås med vänner över helgen och efter att jag städat inför mitt kommande besök tog jag upp luren och slog numret som jag aldrig kommer att glömma, numret som funnits med mig sedan födseln. Mamma svarade och vi pratade en lång stund. Jag berättade om allt och det kändes som att prata med en vän.

Jag tror jag behövde den här kvällen, en kväll helt i ensamhet. En kväll där jag kan göra allt som jag vill utan att någon frågar eller tycker annorlunda. Jag är ju en typen av människa som behöver lite tid för mig själv då och då. Tänka och känna och grubbla lite i ensamhet. Ikväll kommer jag endast fram till bra och positiva saker, vilket jag är oerhört glad över. Kanske är det så att det stämmer, det där med att efter regn kommer solsken? I söndags hade jag ju min absoluta största flipp sen jag flyttade från min trygghet hit till kärleken, men i övrigt okänd mark. Tårarna bara rann och när jag trodde att det ebbade ut tog det en ny start. Jag grät och jag grät och allt jag kände och grubblade på bara rann nerför mina kinder. Oerhört befriande, men jag kunde ändå inte sluta känna mig fånig och lite som en dramaqueen. Men det är nog bara att inse att jag är typen, jag är typen som öppnar kranen ibland och släpper ut allt som vill ut. Att det kommer i form av tårar får vara OK. Jag tycker ändå om känslan efter en flod av tårar. Jag känner mig så lätt, så tom och så redo att fylla på med nytt, med positivitet.

Jag ska nu fortsätta min kväll, även om jag tror att den kommer att ta slut ganska tidigt då jag redan känner att ögonen vill gå i kors medan jag envisas med att skriva ord efter ord här på bloggen. Mina fingrar har saknat att få skriva ner ord. Inte för att det ska bli lästa i första hand, utan just för att bli skrivna.
Men efter telefonsamtalet med mamma tidigare så känner jag för att skriva på papper med penna. Som förr i tiden. Brevkompisar, minns ni ens det? Vad hände med det? Är det inte helt underbart roligt att få ett handskrivet brev på posten? Det känns mer personligt.

Oj, nu i all mina villervallande tankar kom jag och tänka på något nostalgiskt, med tanker på att skriva med penna på papper...minns ni..?

PellePennan och SuddiGumman...

I feel good

Tre dagar har gått av denna vecka som i almenackan heter åtta. Jag är nöjd med veckan såhär långt, mina arbeten i skolan har både jag själv och lärarna varit nöjda med. Det är så mycket roligare att åka hemåt när man känner sig nöjd med det man åstadkommit under dagen, men så är det väl med allt man gör.

Någonting säger mig att resten av veckan också kommer bli helbra. Det största av allt är att bästa Alicia kommer upp och besöker mig i helgen, jag längtar och saknar henne så! Ska bli så roligt att hon kommer! Vad vi gör det är oklart, men klart är att det kommer att bli en fin stund vi kommer att ha tillsammans, min vän och jag.

Full fart mot lördag och mot efterlängtat besök...

Femtonde februari

Fy skäms på mig!

Idag knallade jag nämligen in på Pressbyrån på stationen och plockade till mig ett och annat smått godis ner i en papperpåse, denna papperspåse följde med mig till tågsätet där jag kurade ner mig med musik inpluggade i öronen. Jag försvann från verkligheten lite. Eller ska jag kanske säga lite mer än tidigare idag.
Hela dagen har jag liksom varit disträ, lite väck så att säga. Mosigheten i kroppen och hjärnan har suttit i hela dagen. Jag har bara velat gå hem och krypa ner under en filt, men den goda fen har hela tiden viskat i mitt öra att jag måste stanna i skolan för att traggla mig genom alla dessa tråkiga teknikmoment som det ska bli prov på om ett par dagar. Inspirationen och kämparglöden har inte varit på topp, men jag har i alla fall gjort mitt bästa i situationen.

Godiset kan man säga fungerade både som uppmuntran efter en trist dag, som tröst mot det sjuka, som firande av mitt MVG på latinprovet.

"Fy skäms" var för att jag sabbat mitt blodsocker med dessa förädiska små salta och chokladiga bitar. Ibland bara finns suget dock och ibland är man bara inte mer än en människa utan karaktär. Så är det och så får det vara just idag.

För att gnälla lite extra så har jag ont i mitt högra öga. Att ha ont i mitt högra öga är något jag inte alls tycker om. Jag har problem med mitt högra öga och ser sämre och sämre med det. Därför blir jag uppriktigt lite nervös när jag får ont i mitt öga, ja mitt högra öga alltså.

Så nu har jag gnällt färdigt. Nu ska jag lägga denna dagen åt sidan och sätta igång tv:n istället och försvinna in i en annan värld, en fantasivärld där allt möjligtvis är enkelt och perfekt.
Men imorgon tänker jag vakna upp till mitt vanliga liv igen, det verkliga.

Klaga idag, gör något åt saken imorgon...

Hjärta

Alla hjärtans dag. Dagen då det i almenackan är bestämt att man ska tänka på sina nära och kära. Kanske ge någon en present, en blomma eller ett kort. En fin middag, fina ord och så vidare och så vidare.
Jag har ju mer åren går insett att detta mest är köpmännens dag. Nog för att jag har sänt sms till dem jag saknar och som jag älskar att ha i mitt liv idag, men jag anser ändå att denna dagen är överskattad.
Att göra en middag eller att överraska någon med någon gåva känner jag är lite mer hjärtligt någon annan dag om året än just den då man "ska" göra det.

För den del inte sagt att jag inte menat vad jag skrivit i mina sms idag eller att jag inte blir glad om någon gör något för mig en dag som denna...jag fick faktiskt ett brev från en vän idag och jag blev givetvis glad över detta...väldigt glad!

I övrigt känner jag mig krasslig idag. Ont i halsen och allmänt seg i kroppen. Att bli sjuk är inget jag vill. Frågan är om träning skulle kunna hjälpa eller om det skulle stjälpa. Detta mellanläge mellan frisk och sjuk är så luddigt att förstå sig på.
Äsch jag diskar och ser om jag kommer fram till något vettigt beslut under tiden.

Förresten har vi latinprov imorgon. Alpinia, Alstromeria, Achillea, Callistephus, Campanula persicifolia och många andra ska jag kunna namnge imorgon. Bring it on, just bring it on to me!

"Ad astra per aspera." - "Mot stjärnorna genom svårigheter"

Vad jag måste göra

Nu ni gott folk, nu har jag ett träningskort i min plånbok. Det ligger där så fint så fint. Bara dess existens i plånboken gör att jag känner mig en gnutta mer hurtig nu än de senaste veckorna.
Men om ärligheten skall fram så är jag varken mer hurtig eller fast i muskler nu än de senaste veckorna. Snarare känner jag mig som om jag lagt på mig femton kilo. Jag trivs inte alls just nu med min haka som känns dubbel och mina lår som slår ihop i varandra. Magen den är ömsom hård och utbuktande och ser ut som att jag ska kläcka ut ett barn om fyra månader och ömsom slapp och ser ut som en jäst deg som hänger över bunkens kant.

Ja ni hör ju vad jag måste göra idag. Jag måste ta upp kortet ur plånboken, visa upp det på gymet och ställa mig på ett löpband och springa utav bara den. Kanske lyfta lite skrot också, gäddhänget börjar smyga sig på också.
Herregudars, det här blir spännande, hur orkar man springa med en degig mage? Kommer ju se jätteroligt ut också, när den skvalpar upp och ner i varje löpsteg jag tar.

Fit for fight för sjö-2011 är vad som gäller nu, full fart framåt!

Mer saknad

...and you, and you, and you, and you, and you, and you...

Jag saknar er

De senaste dagarna har jag kännt av glädje. Ni vet sån där avslappnad skön äkta glädje. Skolan är rolig, sambolivet flyter på, jag hittar till Ica och jag hittar till centrum på egen hand. Det rullar på helt enkelt.

På tåget hem från den stora staden där skolan ligger kände jag bara en känsla av att få komma hem och göra något. Vad som helst egentligen, bara att gå ut och äta en pizza eller vad som helst. En halvtimme ute bland folk, det skulle räcka. Jag kände mig glad och fylld av vilja. Men sen, när beslutet om att pizza inte blir av och att lusten till promenad faktiskt inte var så stor då det ösregnat ute hela dagen och kvällen fanns det liksom inte fler idéer.

Plötsligt befann jag mig i soffan och tittade på 2½ män. Fredrik låg jämte och plötsligt kände jag mig tom. Totalt tom och nollställd. Jag letade efter ord att säga, någonting bara, men mitt ordförråd var helt tomt det också. Jag låg där och kände klumpen växa mer och mer. Inte konstigt att ord inte kunde komma fram, klumpen i halsen stoppade upp såklart.
På Fredriks fråga om jag var trött eller ledsen eller något annat hade jag inget annat än konstiga svar som fick mig att verka som en mycket udda person.

Just nu ligger jag i soffan själv, jag var tråkig nog att välja att stanna hemma istället för att faktiskt följa med till bowlinghallen och kolla in när han spelade match. Hur dum får man bli? Här var allt jag ville att få komma ut och träffa folk, umgås liksom, och så väljer jag att ligga hemma ensam och försöka svälja undan min klump i halsen. Dessvärre lyckas jag måttligt bra, den tränger sig högre och högre upp. Illamåendet börjar även det sätta in och snart rullar det nog ett par tårar längs mina kinder.
Jag tror jag har ett bättre svar på Fredriks fråga nu, jag känner av saknad idag. Jag känner av saknad av alla er som jag umgicks med där hemma. Jag saknar mina fina vänner och jag saknar min familj!
Det gör mig ledsen ikväll.

Bara det här med träningen, jag har ju varit och kollat på ett gym som ligger nära och det vore jättesmidigt, men jag är inte helt övertygad vad gäller detta gym då de endast har gruppträning, ingen möjlighet att träna på egen hand alltså, på tider som passar en själv.
Jag tänker kolla in ett annat gym också som ligger lite längre bort men troligen har löpband osv som man kan kliva upp på när som helst, hur som helst. Vore troligen mer passande med mina skol/arbetstider.
Men bara den där känslan av att behöva göra allting själv är jobbig idag. Jag saknar stöttningen och peppningen. Jag saknar samhörigheten och jag saknar skratten. Jag saknar helt enkelt mina vänner, som jag kan umgås med. Som jag kan prata om livet med. Som jag kan älta med. Jag saknar min familj som vet precis hur jag fungerar och som kan förstå utan att jag behöver säga så mycket.
För att i alla fall få ett lyckligt slut på detta inlägg kan jag meddela att på fredag kommer min syster upp och jag kan lova att jag längtar!

Back in the geggamojja. Will you lift me up?