Påsken anno 2011

Den spökvita färgen är utbytt mot en mer färgrik nyans, låt oss kalla den rödbrun. Den är fin och den gör att jag ser fräschare ut, piggare.
Den satte sig på min hud när jag befann mig på en liten solstol utanför den stora röda huset med vita knutar som ligger på den stora tomten som ligger precis vid den ljuvliga sjön. Vår sommarstuga och smultronställe är ett litet paradis. Ett paradis dit man kan åka för att samla kraft och energi för att orka med det som vardagen kräver från en.


Påsken firade jag med mor, ena systern, morbror, moster, kusin och kusinbarn uppe i stugan. Vi har fikat, pratat, ätit, promenerat, badat och fått skrattanfall i massor. Vi har bara varit - alla som de är på sitt sätt - och det är ju det som är så fantastiskt underbart!
Fint väder, fint sällskap, fint liv!


I midsommar vill vi dit igen och fira en riktigt midsommar med massa glada människor och fritt ute på landet med närheten till ett kvällsdopp.
Och om man har tur så finns det ett och annat smultron kvar till en själv som ingen annan redan har hunnit stoppa in i munnen. Kanske trä på ett strå och lägga sig på gräsmattan, titta upp mot himmelen, vicka på tårna och bara existera i nuet...

Skor

Jag är inte helt förtjust i att jag verkligen insett att jag har väldigt höga krav på mig själv. Jag har så länge velat förneka detta, trott att det inte är så, men sanningen är att så är det. Det irriterar mig.

Efter förra veckans skolarbete var jag otroligt taggad för sista delen av kursen och hoppades kunna hålla mig på samma nivå som läraren sagt att jag kommit upp till. Men vad gör jag istället? Börjar denna veckan med halvdana resultat, glömt vissa punkter och när dessa påpekas och jag inser det själv sjunker jag en smula, ner i en beige-brun-aktig sörja. Jag klafsar runt där och mina skor blir geggiga och tunga, stegen jag tar med dessa geggiga tunga kängor är släpiga och tröga. Men ju mer jag kommer gå desto mer kommer geggan åka av...snart kanske jag skuttar runt i lätta vita tygskor igen. Det är mitt mål.

Lär av dina misstag.

Kärlek är en kär lek som vi alla gillar att leka

Dagens hiss till min fantastiska pojkvän. Jag är enormt tacksam och glad att han finns i mitt liv.
Tänk vad bra att jag vågade låta honom komma till Falkenberg den där vackra dagen i juli 2010. Dagarna och livet känns ofta så lätt med Fredrik vid min sida. Han kan spela lite tuff korta stunder, men inte långt efter förstår man att han är enormt omtänksam och rädd om dem han har i sin närhet. Kärleksfull är ordet.
Jag är glad över allt som har med oss att göra.

Vad vore jag utan dina andetag?

Sol och glädje

Idag är jag glad. Jaa, ni läste rätt - G L A D !
Kan det vara att jag fick krama min mamma? Kan det vara för att det har känts som vår idag? Eller något helt annat? Jag vet inte, men ångesten släppte någon gång under dagen bara vipps.
Jag tackar för det och fortsätter att hålla humöret uppe.

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

Var det gnällsoppa jag åt till lunch?

Det är jag igen, hon som gnäller och klagar mest hela tiden nu. Hon som klagar över problem som kanske inte ens existerar enligt andras sätt att se det. Men saken är att jag ser det som bekymmer och därför är jag här igen.

Idag har varit en riktigt skitdag rent ut sagt. Jag har velat ta till gråt många gånger under dagen. Jag har pendlat mellan att frysa och vara varm, jag har haft ont i huvudet och jag har ena timmen haft för lågt blodsocker för att andra timmen ha på tok för högt. Sådär har det pendlat hela dagen, och illamåendet och den extrema tröttheten har varit närvarande alla timmar. Men envis som man är så har jag tagit mig igenom dagen, dock ej överdrivet social, kanske inte ens normalt social.
En kvinna i klassen påpekade mina ögon, tydligen var mina pupiller gigantiska och hon höll koll på mig under resten av dagen. Vissa stunder har jag enbart suttit och glott ut i tomma intet, säkert enbart sett sur ut, men jag vet att jag mådde dåligt.

Dessa osynliga sjukdomar är så jobbiga. Det är inte många friska som förstår hur påfrestande det verkligen är. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år finns den där, den osynliga sjukdomen som är otroligt påfrestande både psykiskt och fysiskt.

Slut på gnäll.

Nu släpper jag loss lite

Ni vet den där ångesten. Den där känslan man får ibland. Jo jag tror vi alla till mans får det lite då och då, i större eller mindre dos. Jo, den där känslan av ångest kommer till mig titt som tätt nu. Även egenskapen av att vända från glad till ledsen på en minut är en återkommande gäst just nu. Hormoner som lever loppan i kroppen? Vuxenlivet? Ja jag vet inte vad man ska ange som orsak, ångesten kommer trots allt. Den gör mig irriterad, den gör mig ledsen, den gör mig svag.

Känn på det här liksom; jag har hittat en kille som jag tycker otroligt mycket om, en kille som får mig att må så himla fint, en kille som verkligen kan få mig att skratta gott och som kan skratta med mig sådär härligt. Vi kan kikna ihop en helt vanlig grå tisdag, det måste vara lycka och kärlek. Jag är oerhört tacksam för detta. Jag vet att jag borde vara sprudlande glad varje morgon jag slår upp ögonen, och givetvis är jag glad och tacksam, men ändå finns det en tung känsla inom mig många dagar. En tygd som liksom bara finns där och trycker på mina axlar. Det kan trycka så hårt och jag begriper inte alltid anledningen. Men jag blir svagare och svagare och till sist orkar jag inte stå emot trycket och då brister det och tårarna nästan bokstavligt talat sprutar ur mina ögon.
När min omtänksamma pojkvän frågar vad det handlar om gnyr jag oftast efter en lång stund fram ord som vänner, saknar, *snörvel*, allt som jag lämnat, *snyft* längtar, trygghet.
Mycket av mina dippar handlar alltså fortfarande om mina älskade vänner och min kära familj. Ja, det är bara 20 mil till de flesta, men man åker inte 20 mil sådär spontant en måndagkväll när man behöver prata eller bara få umgås med någon som känner en utan och innan. Någon som är någon annan än den man lever tillsammans med.

Jag har mycket känslor inom mig just nu. Det går mycket upp och ner för mig nu, och som jag skrev här ovan så kan känslorna växla fort. Från glad till ledsen, från ledsen till glad.
Jag är en komlex människa att leva med just nu. Jag försöker behärska mig. Men erfarenheten säger också att ju mer och ju längre jag behärskar mig, desto större blir smällen när den väl kommer.

Jag tror att jag kommer gråta en liten skvätt ikväll när jag bäddat ner mig i sängen, det är där det brukar komma. Jag blir fri av att gråta och morgonen efter brukar jag känna mig lättare och axlarna har kommit lite högre upp igen.

Om jag gråter idag så ler jag troligen imorgon...

Fint, det är bara fint

Idag är en dag av både glädje och lite sorg och lite vårkänslor och samtidigt total trötthet. Allt i en enda röra, jag förstår nästan ingenting. Jag tror att det negativa handlar om brist på träning. Jag hade behövt mer diciplin och jäklar anamma i mig för att ta mig till gymet oftare. Eller en träningskompis.

Jag vill berätta att jag hade en underbart fin helg hemma i min hemstad förra helgen. Ett snabbt lunchmöte med Alicia på fredagen, Gekås besök med Freddan och sen avslutade vi fredagen med middag hos Johanna och hennes sambo och son. Så långa varma kramar, så mycket prat, så många långvariga skrattanfall där mag och käkmusklerna fick sig en rejäl genomkörare. Jag log när jag gick och lade mig mellan lakanen på den uppblåsbara sängen i mitt föräldrarhem den kvällen. Lyckan i magen var obeskrivlig. Jag var hemma, jag var trygg och jag var oerhört glad. Ibland behöver man bara en rejäl dos av det som man är trygg med och det som är en själv.
Helgen fortlöpte i en behaglig takt med aktiviteter som stadsbesök, strandpromenad, fika och middag och kortspel. Nu är jag nästan en inbiten pokerspelare!

Veckan som nu börjar lida mot sitt slut har även den varit bra. Jag har fått känna mig mer och mer säker i arbetet som florist. Min praktikplats har varit väldigt bra och jag fick med mig fina omdömen därifrån. Jag kommer att sakna att gå dit om dagarna. Skolan har liksom känts så avlägsen de senaste två veckorna. Men på måndag förstår jag nog när klockan börjar ringa 05:30 igen. Okristligt, men sant.


Jag sätter punkt och sammanfattar min senaste tid som fin.