Blåst

Alltså jag kan inte lära mig att gilla dem. Jag kan knappt lära mig att acceptera dem. Usch. Det är vad jag tycker om dem. Usch!

Förkylningsblåsor på läppen - usch!
Vem kan tycka om dem? Vem kan acceptera att de sätts på sin egen läpp? Känns som hela jag är en blåsa. "Titta, där kommer blåsan och Tina"!
Nog har jag ett par i munnen också kan jag känna, men dem kan jag leva med, de är det ju bara jag som vet att de finns. Ja, ni också nu då, men ni slipper se dem i alla fall. Jag skulle helst inte visa den på läppen heller. Jag tycker att förkylningsblåsor borde vara privata, inte offentliga som de där på läppen.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle ta mig en rejäl skönhetssömn, och detta var vad jag vaknade upp med - jag kan inte annat än att känna mig blåst!

USCH!

Om att leva i osynk med sin sjukdom

Jag vet att jag ofta tar upp detta ämne, ett ämne som kanske är svårt för andra att förstå sig på. Lider man inte av diabetes tror jag det är svårt att förstå hur frustrerande det faktiskt är när det strular. Och strular är vad det gör. Hur stark jag än försöker vara så brister jag tillslut och vill bara att någon förstår mig! Jag vill att någon ska krama mig när jag tampas med ett blodsocker på 18 i flera flera timmar och hela natten och jag tar insulindos efter insulindos som inte ger någon effekt. Jag vill krypa ihop i fosterställning, få ur mig all min frustration i form av tårar och av ord. Tårar som någon torkar bort från min kind och ord som någon förstår. Jag vill spotta ur mig alla mina känslor för denna sjukdom jag fått mig tilldelad. Jag vill att någon förstår mina känslor. Jag vill att någon känner med mig, på riktigt, sådär äkta och sådär förstående.
Jag vet att många i min omgivning bryr sig när jag gnäller över detta, men jag vet också att det är jättejättesvårt för er att förstå, hur jag än försöker berätta.

Jag känner mig ofta så ensam med denna sjukdom. Jag och diabetesen lever vårt liv. Ofta i osynk för tillfället. Och ibland är det som om den upptar mina tankar och mina känslor och hela min värld kretsar kring denna förbannade sjukdom som aldrig aldrig aldrig lämnar mig ifred! Jag orkar bara inte alla dagar. Det är som att kämpa i motvind. Förbannat tufft!

Ensam är inte stark...

Le, le, le

De roligaste stunderna i mitt arbete måste vara inför dessa helger ändå - när vi producerar för fullt och fyller butiken till max. Det ser så mycket bättre ut i butiken. Man vill nästan inte att kunderna plockar i sakerna så det fina förstörs.

Jag räknar ner till påskledigt, en dag avklarad, tre återstår. Det kommer gå lätt. Då blir det södern igen. Låt solen skina på oss i påsk nu du som bestämmer över detta fenomen, vädret.

Idag ler vi. Bara för att! :)

Punkt för idag...

Den sista lördagen i mars

En väldigt härlig fredagskväll på after work med några tjejer, mat, vin, prat och skratt. Det mår man bra av!

Ikväll är jag inte lika pigg. Jag skyller på någon typ av kommande sjuka, som det känns i alla fall. Värk i kroppen kommer krypande, smått halsont och trött som jag vet inte vad. Jag lär inte bli långvarig ikväll.

Det jag ångrar mest just nu är att jag inte ens pallade gå till Ica efter jobbet, jag har därmed inget godis eller liknande hemma att tugga på. Sånt som man vill ha när man är lite såhär småhängig och trött.

Äh, det spelar ingen roll hur jag än försöker, ni märker ju själva att jag inte har så stora problem just nu trots allt. ;)

Jag och latmasken har sällskap ikväll...

Grötigt

När man jobbar drömmer man om lediga dagar, när man haft sina lediga dagar drömmer man om att få jobba.
Just nu drömmer jag om att få jobba. Men när jag väl är på plats imorgon igen kan jag sätta pengar på att jag längtar efter fler lediga dagar.
Jag är en aning svår att behaga.

Jag har i alla fall gjort lite nytta på mina lediga dagar. Och lite onytta, men jag tycker det hör till.

Jag sitter faktiskt och botaniserar bland världens länder också. I 30-års present fick jag ett startbidrag till en resa från familjen. Något jag länge nu känt att jag vill, bara få åka iväg och koppla av på annan plats. Att vara ledig hemme och ledig utanför stadens eller landets gränser är två helt vitt skilda saker.
Så jag kollar runt, funderar och drömmer. Jag skulle nog vilja åka i oktober, men jag undrar vart det är varmt då. För värme vill jag ju ha. Hela världen ligger framför mig och jag vet inte vad jag ska välja. Beslutsångest de lux!

Jag tror att jag ska ta på mig mina löparskor och bege mig ut och se om någon av mina tankar blir lite klarare. Ibland blir det så grötigt i hjärnan när man är inne.

So long gott folk...

Sen en tid tillbaka

Ja det var längesen nu, jag vet.

Jag har hunnit fylla de 30 åren, jag fick då finbesök av en fin vän som förgyllde min kväll. En resa till hemstaden, familjen och fler vänner där har jag också gjort. Fina möten med fint folk och så mycket fina presenter som jag inte vet hur jag kan ha förtjänat..

Det har kommit en bebis i vänskapskretsen, fina fina fina kära vännen min har fått en dotter. Jag längtar så till jag får träffa dem och jag får snusa på bebisen.

Jag har återigen haft en jobbdipp och jag sitter nu och funderar starkt på att lämna denna branch för något mer höginkomstgivande - jag pallar snart inte denna ekonomiska stress som jag utsätts för varje månad. Jag mår dåligt. Jag känner mig isolerad och det får mig att vantrivas med mitt liv även utanför jobbets väggar. Jag orkar inte ha ont i magen då och då för jobbet.
Ibland ångrar jag att jag ens gav upp det jag hade hemma för att chansa på något nytt. Vad trodde jag? Att mitt liv skulle bli till det bättre? Dumma, dumma lilla blåögda tjej... Igår ville jag verkligen flytta hem igen. Jag är så vilsen nu. Jag försöker grabba tag i det rätta beslutet, men hur vet man vilket det är?

Jag vill bara få skratta nu, sådär ärligt och äkta. Jag vill känna på den där ljuva kärleken igen. Jag vill leva mitt liv och känna mig bra!

Jahaja, då fick jag det sagt också...

En måndag i livet

En vanlig måndag har så passerat igen. Jag började med mycket promenerande, till sjukhuset för att få veta att mitt blodsocker gått upp sen sist, men att min vikt reducerats några kilo sen sist. Jag är laddad med nya friska tag och ska till nästa besök chocka mitt diabetesteam med finfina siffror. För min framtid. När en sköterska/läkare nämner ordet följdsjukdomar, då får jag mig en tankeställare och vill givetvis se till att sådana inte drabbar mig än på många många år.

Jag har laddat med (förhoppningsvis) god dricka inför veckans dejt. Nu måste jag bara se till så vi får något att äta också, det tror jag vi behöver. God mat, god dryck, gott sällskap och en födelsedagskväll är lyckad!

Jobbet kallade även idag så jag tog mig en sväng dit och gjorde vad jag skulle. Efter timmarna där gick jag hem och lagade till nudlar de lux. Sen hände inte så mycket mer än att jag chattade lite och fick en tankeställare om att inte lägga onödig energi på människor som tjurar och som tar ut det över andra.

Till sist denna måndag; det gör faktiskt lite ont att klippa sig i handen med en sekatör.

Nu var det natten - skönhetssömn ni vet...