Hjärta

Alla hjärtans dag. Dagen då det i almenackan är bestämt att man ska tänka på sina nära och kära. Kanske ge någon en present, en blomma eller ett kort. En fin middag, fina ord och så vidare och så vidare.
Jag har ju mer åren går insett att detta mest är köpmännens dag. Nog för att jag har sänt sms till dem jag saknar och som jag älskar att ha i mitt liv idag, men jag anser ändå att denna dagen är överskattad.
Att göra en middag eller att överraska någon med någon gåva känner jag är lite mer hjärtligt någon annan dag om året än just den då man "ska" göra det.

För den del inte sagt att jag inte menat vad jag skrivit i mina sms idag eller att jag inte blir glad om någon gör något för mig en dag som denna...jag fick faktiskt ett brev från en vän idag och jag blev givetvis glad över detta...väldigt glad!

I övrigt känner jag mig krasslig idag. Ont i halsen och allmänt seg i kroppen. Att bli sjuk är inget jag vill. Frågan är om träning skulle kunna hjälpa eller om det skulle stjälpa. Detta mellanläge mellan frisk och sjuk är så luddigt att förstå sig på.
Äsch jag diskar och ser om jag kommer fram till något vettigt beslut under tiden.

Förresten har vi latinprov imorgon. Alpinia, Alstromeria, Achillea, Callistephus, Campanula persicifolia och många andra ska jag kunna namnge imorgon. Bring it on, just bring it on to me!

"Ad astra per aspera." - "Mot stjärnorna genom svårigheter"

Vad jag måste göra

Nu ni gott folk, nu har jag ett träningskort i min plånbok. Det ligger där så fint så fint. Bara dess existens i plånboken gör att jag känner mig en gnutta mer hurtig nu än de senaste veckorna.
Men om ärligheten skall fram så är jag varken mer hurtig eller fast i muskler nu än de senaste veckorna. Snarare känner jag mig som om jag lagt på mig femton kilo. Jag trivs inte alls just nu med min haka som känns dubbel och mina lår som slår ihop i varandra. Magen den är ömsom hård och utbuktande och ser ut som att jag ska kläcka ut ett barn om fyra månader och ömsom slapp och ser ut som en jäst deg som hänger över bunkens kant.

Ja ni hör ju vad jag måste göra idag. Jag måste ta upp kortet ur plånboken, visa upp det på gymet och ställa mig på ett löpband och springa utav bara den. Kanske lyfta lite skrot också, gäddhänget börjar smyga sig på också.
Herregudars, det här blir spännande, hur orkar man springa med en degig mage? Kommer ju se jätteroligt ut också, när den skvalpar upp och ner i varje löpsteg jag tar.

Fit for fight för sjö-2011 är vad som gäller nu, full fart framåt!

Mer saknad

...and you, and you, and you, and you, and you, and you...

Jag saknar er

De senaste dagarna har jag kännt av glädje. Ni vet sån där avslappnad skön äkta glädje. Skolan är rolig, sambolivet flyter på, jag hittar till Ica och jag hittar till centrum på egen hand. Det rullar på helt enkelt.

På tåget hem från den stora staden där skolan ligger kände jag bara en känsla av att få komma hem och göra något. Vad som helst egentligen, bara att gå ut och äta en pizza eller vad som helst. En halvtimme ute bland folk, det skulle räcka. Jag kände mig glad och fylld av vilja. Men sen, när beslutet om att pizza inte blir av och att lusten till promenad faktiskt inte var så stor då det ösregnat ute hela dagen och kvällen fanns det liksom inte fler idéer.

Plötsligt befann jag mig i soffan och tittade på 2½ män. Fredrik låg jämte och plötsligt kände jag mig tom. Totalt tom och nollställd. Jag letade efter ord att säga, någonting bara, men mitt ordförråd var helt tomt det också. Jag låg där och kände klumpen växa mer och mer. Inte konstigt att ord inte kunde komma fram, klumpen i halsen stoppade upp såklart.
På Fredriks fråga om jag var trött eller ledsen eller något annat hade jag inget annat än konstiga svar som fick mig att verka som en mycket udda person.

Just nu ligger jag i soffan själv, jag var tråkig nog att välja att stanna hemma istället för att faktiskt följa med till bowlinghallen och kolla in när han spelade match. Hur dum får man bli? Här var allt jag ville att få komma ut och träffa folk, umgås liksom, och så väljer jag att ligga hemma ensam och försöka svälja undan min klump i halsen. Dessvärre lyckas jag måttligt bra, den tränger sig högre och högre upp. Illamåendet börjar även det sätta in och snart rullar det nog ett par tårar längs mina kinder.
Jag tror jag har ett bättre svar på Fredriks fråga nu, jag känner av saknad idag. Jag känner av saknad av alla er som jag umgicks med där hemma. Jag saknar mina fina vänner och jag saknar min familj!
Det gör mig ledsen ikväll.

Bara det här med träningen, jag har ju varit och kollat på ett gym som ligger nära och det vore jättesmidigt, men jag är inte helt övertygad vad gäller detta gym då de endast har gruppträning, ingen möjlighet att träna på egen hand alltså, på tider som passar en själv.
Jag tänker kolla in ett annat gym också som ligger lite längre bort men troligen har löpband osv som man kan kliva upp på när som helst, hur som helst. Vore troligen mer passande med mina skol/arbetstider.
Men bara den där känslan av att behöva göra allting själv är jobbig idag. Jag saknar stöttningen och peppningen. Jag saknar samhörigheten och jag saknar skratten. Jag saknar helt enkelt mina vänner, som jag kan umgås med. Som jag kan prata om livet med. Som jag kan älta med. Jag saknar min familj som vet precis hur jag fungerar och som kan förstå utan att jag behöver säga så mycket.
För att i alla fall få ett lyckligt slut på detta inlägg kan jag meddela att på fredag kommer min syster upp och jag kan lova att jag längtar!

Back in the geggamojja. Will you lift me up?

God solig morgon

Solen skiner här idag, vi ska ut på promenad. Jag tror bestämt att kameran ska följa med idag och se om vi kan få till några fina kort. Måste börja öva på att ta fina kort.

Men först en dusch så man blir fräscher.

Må så gott!

Bladderi bladdera

Fredagkväll och jag har intagit plats i soffan. Ljudet på tv är avstängt, jag orkar inte med dansande kändisar och jag orkar inte tänka klurigt och vara så vuxen och titta på På spåret. Jag är ungdomlig ikväll och väljer Spotify. Jag testar Ellie Goulding ikväll.
Vet ni vad? Jag har även ett glas rött framför mig. Jag pustar ut, och jag gör det med en go känsla i magen och ett leende på läpparna.

Jag har blivit gräsänka för en kväll, en morgon, en förmiddag och en tidig eftermiddag. Mannen har nyss lämnat mig för att åka ner i södern för att fylla på vin och öl förrådet. Vad ska jag säga om det? Jag tycker ju om vin så jag kan knappast gnälla när han frivilligt spenderar en fredagkväll, natt och nästan en hel lördag i en minibuss, på en båt, i en galet stor spritbutik och sen minibuss hem igen. Själv kan jag sitta här och berätta för er om mitt liv och när det är klart kan jag krypa ner i vår nya bredare säng och lägga mig på diagonalen och snarka ifred.
Nu kanske ni tror att jag är känslokall och inte bryr mig alls, men så är det inte, klart jag saknar pöjken, men ikväll känner jag mig stark och självständig. :)

Min vecka, jag ber er alla nyfikna om ursäkt för att jag inte har uppdaterat här som ni kanske trott och velat. Jag har endast en förklaring till anledningen: jag har varit så sjukt trött på kvällarna! Fredrik skulle kunna intyga om ni inte vill tro mig. Jag har somnat i soffan varje kväll för att sedan släpa mig som en trasdocka till sängen. Väl i sängen har jag slocknat igen, sovit som en klubbad säl hela nätterna igenom. Dessvärre har jag lagt mig till med en ovana, en riktigt irriterande sådan - tydligen - jag verkar snarka. Jag verkar snarka så mycket att Fredrik natten till idag valde att ta sitt täcke och bädda ner sig i soffan för att försöka få lite sömn. Jag har då inte märkt av hans påstådda puffande, knuffande och pussande. Jag skyller detta på en förkylning. Han hotar med kallvatten om det inte blir skärpning, ysch ysch! Vore ju tråkigt om vi tvingas till skilda sovrum redan efter två veckors samboskap.

Men ärligt talat, vilket totalt bladder det här blev, jag ville ju egentligen berätta om det stora nya i mitt liv - min utbildning och min nya hemstad. Ska vi börja med staden?
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, jag har knappt lärt känna staden, jag har ju mest sett stationen och Ica. Jag har förvisso lärt mig att hitta till Willys på egen hand bilvägen - wihoooo. Men om vi bortser från själva staden och riktar in oss på folket här istället så anser jag att jag stormtrivs i Fredriks familj i alla fall. Hans föräldrar är helt underbara. De bryr sig så som man inte skulle kunna begära. I söndags var vi hos dom några timmar för mat och sen sällskapande, det kom fram att jag var toknervös för skolan och de försökte att peppa och stötta, säga allt det där som man gör. Och på måndagkvällen ringde Fredriks mamma till honom och jag förstod på Fredriks svar att hon undrade hur det hade gått för mig på min första skoldag. De verkade inte prata om så mycket annat innan samtalet avslutades. Det är vad jag kallar söt svärmor. :) Annat folk, eller fölk som man säger här, tycks granska mig från lilltårna upp till hårfästet när jag är ute och promenerar. Vad gör man? Säger "hej hopp, jag är ny i stan, ska vi ta en kopp eller två?"

Men skolan, den går i stora drag bra. Denna veckan har gått åt till att vi fått ett antal uppdrag på arbeten att utföra utifrån våra kunskaper från grundkursen. Det har mestadels gått bra. Viss kritik har givetvis varit motsatsen till bra, men jag tar åt mig och försöker att rätta till det i fortsättningen. Det är av misstag man lär sig. En del arbeten har jag blivit nöjd med. Jag avslutade veckan bra, med en känsla av att jag kan och en tumme upp från läraren. Jag hoppas lära mig mer och framför allt bli än mer självsäker, det kommer att behövas ute i butik.
Lärarna tycker jag om och det är ärligt och rakt i bedömningarna och det finns humor i sinnet vilket jag tycker om.
Mina klasskamrater är ganska så väl sammansvetsade, då de flesta gick i samma klass i grundkursen i höstas, men det börjar öppnas upp mer och mer och det är ju inte så att man känner sig direkt utanför eller så. Men kramkalaset första morgonen kände jag mig inte så välkommen i. Vem brydde sig liksom vad jag hade haft för mig de senaste veckorna? Oj, nu lät jag lite bitter va? Inte meningen, men det är ju sant så jag satte mig på min plats i skolsalen och bläddrade igenom häftet om veckoplaneringen för kursen.

En bild på brudbuketten som fick läraren att göra tummen upp och säga att jag fått till det, hittat rätt i placering av material och så vidare och så vidare. Att 3:5:8 var bra också säger väl kanske inte er så mycket, men jag fick till det rätt i alla fall. Här är då skapelsen som gör att jag kan fira en glad helg istället för en ångesthelg med negativa känslor:


Godnatt på er. Snark.

Imorgon

Imorgon smäller det, skolan börjar och jag förväntas vara på plats. Jag är nervös ja. Jag inbillar mig att jag kommer att gå i samma grupp som tjejer i 20-års åldern som alla gick sin grundutbildning förra terminen och som har allt färskt i minnet. För mig är det annorlunda, mina grundkunskaper är från år 2005. Lyssna på det, tvåtusenfem, det är längesen nu. 6 år sedan för att vara exakt och jag har snart hunnit bli 29 år. Men skam den som ger sig, jag ska bli färdig florist!
Nu måste jag sätta hårt mot hårt. Bli tuff igen och stå emot alla negativa tankar och dessa förbannade mindervärdestankar. Jag kan om jag vill!

Jag tror jag har grubblat färdigt om blivande klasskamrater, bortflugna kunskaper och så vidare för nu, slappna av och insupa positiva tankar ska jag försöka göra innan jag stänger mina gröna ögon och sover mig fram till morgondagen.

Imorgon blir en bra dag. Hoppas jag. Det blir inte bättre än man för det till antar jag, säger man inte så? Det är väl sant?

Le mot världen och världen ska le mot dig.