Ensam med tankar och känslor

Let's Dance...äsch jag bojkottar. Jag njuter istället av musik. Jag tänker, jag ler, jag grubblar och lägger pannan i veck. Men mest av allt så ler jag åt allt fint som finns runt mig. Mina vänner som tycks vilja stanna kvar trots att jag lämnade dem för att bosätta mig i en annan stad. Jag ler för att jag tycker om att jag och min syster kommit varandra närmare med åren, att vi kan umgås och prata om allt. Jag ler för att hela min familj snart kommer upp och ser hur jag fått det. Att vi ska fira min födelsedag blir som en bisak nästan känns det som. Huvudsaken för mig är att jag får träffa alla, krama om alla.

När jag hade kramat Fredrik adjö ikväll inför hans resa lite norrut för att umgås med vänner över helgen och efter att jag städat inför mitt kommande besök tog jag upp luren och slog numret som jag aldrig kommer att glömma, numret som funnits med mig sedan födseln. Mamma svarade och vi pratade en lång stund. Jag berättade om allt och det kändes som att prata med en vän.

Jag tror jag behövde den här kvällen, en kväll helt i ensamhet. En kväll där jag kan göra allt som jag vill utan att någon frågar eller tycker annorlunda. Jag är ju en typen av människa som behöver lite tid för mig själv då och då. Tänka och känna och grubbla lite i ensamhet. Ikväll kommer jag endast fram till bra och positiva saker, vilket jag är oerhört glad över. Kanske är det så att det stämmer, det där med att efter regn kommer solsken? I söndags hade jag ju min absoluta största flipp sen jag flyttade från min trygghet hit till kärleken, men i övrigt okänd mark. Tårarna bara rann och när jag trodde att det ebbade ut tog det en ny start. Jag grät och jag grät och allt jag kände och grubblade på bara rann nerför mina kinder. Oerhört befriande, men jag kunde ändå inte sluta känna mig fånig och lite som en dramaqueen. Men det är nog bara att inse att jag är typen, jag är typen som öppnar kranen ibland och släpper ut allt som vill ut. Att det kommer i form av tårar får vara OK. Jag tycker ändå om känslan efter en flod av tårar. Jag känner mig så lätt, så tom och så redo att fylla på med nytt, med positivitet.

Jag ska nu fortsätta min kväll, även om jag tror att den kommer att ta slut ganska tidigt då jag redan känner att ögonen vill gå i kors medan jag envisas med att skriva ord efter ord här på bloggen. Mina fingrar har saknat att få skriva ner ord. Inte för att det ska bli lästa i första hand, utan just för att bli skrivna.
Men efter telefonsamtalet med mamma tidigare så känner jag för att skriva på papper med penna. Som förr i tiden. Brevkompisar, minns ni ens det? Vad hände med det? Är det inte helt underbart roligt att få ett handskrivet brev på posten? Det känns mer personligt.

Oj, nu i all mina villervallande tankar kom jag och tänka på något nostalgiskt, med tanker på att skriva med penna på papper...minns ni..?

PellePennan och SuddiGumman...