Oj vad tiden har gått...

Oh käre barn så längesen jag skrev här. Jag hade t.om glömt mitt lösenord o fick trixa lite innan jag ens kom in på min egen blogg. Mitt egna krypin med mina tankar och känslor. Eller ptja, eget och eget, tillgängligt för allmänheten, men ni förstår vad jag vill ha sagt. Visst?

Jag fick bara en liten feeling av att jag ville in här igen och titta till och se om det är något jag kommer att ta upp igen. Jag tror inte att jag är och kommer att bli en lika flitig bloggare igen, som jag var när jag en gång startade min första blogg.

Just nu handlar mitt liv till stora delar av jobb då vi för tillfället jobbar 2 personer på 2 butiker. Ja, ni förstår ju själva då, äntligen jobbar jag heltid. Det känns nästan som att ha en egen butik, fast med någon annan som sköter pappersarbete o allt det där andra "bakom kulissenjobben". Jag trivs bra och det är numera roligt att gå till jobbet, varje dag! Och det för med sig så mycket mer glädje i den fritiden man har. Är magen glad är munnen glad!

Nu rinner tiden ifrån mig och jag ska stressa vidare, mot nya roligheter! Men jag betvivlar inte att jag är här inom en snart framtid igen! So long!

...och så skriver hon igen...

Long long time, no see.

Jag lever. Både i livevärlden och i internetvärlden, men jag har inte känt av behov av att skriva av mig om allt som händer och sådant som inte händer. Jag har ventilerat mina tankar och känslor på andra sätt och det har varit härligt.

Men så idag kom känslan av att få låta fingrarna flyta över tangenterna och se vad som kommer att skrivas ner. Det är en märklig känsla jag har i min kropp idag. Jag vet inte varför den är där, jag vet inte om jag ska rota runt i den och söka svaret till varför, eller om jag bara ska rycka på axlarna åt det hela och låta välja att må bra istället.

Jag tror jag är rädd. Ja, det finns ett par speciella saker jag är rädd för just nu. I ett av fallen peppar folk upp mig och påtalar att "du som blivit så tuff nu, det fixar du". Ja, jo kanske. Men ensam är inte så stark i alla lägen, hur tuff man än har blivit eller verkar vara.

I det andra fallet är det mest bara jag själv som vet om min rädsla, det är något jag nyligen själv insett. Den är inte så konstig tror jag, men jag ska tänka mer på det.

Jaha, det blev som vanligt då - jag började rota runt i sörjan.

Det finns mycket i mitt liv som är fint och bra nu och jag har mått väldigt bra länge nu. Det finns mycket nytt folk i mitt liv och jag känner mig mer levande än på länge. Min familj tycks märka skillnad på mig trots att vi inte träffas så ofta. Att andra märker och kommenterar får mig själv att öppna ögonen och se att allt det jobbiga kan ha blivit till något bra, något riktigt bra.

Men samtidigt som glädjen finns över allt nytt finns sorgen över allt "gammalt" (missförstå mig rätt). Jag känner mig otillräcklig och dålig själv i vissa fall och nästan bortglömd i andra fall. I båda fallen finns ledsamheten, den där innerliga ledsamheten över det hela. Det är en sanning som är sann.

Ja det här var väl inte det mest muntra inlägget efter flera månaders uppehåll, men det var nu det behövde ventileras.

Vissa dagar är bättre, andra är sämre. Ännu en sanning som är sann.

Skam den som ger sig

Det var inte med någon direkt sprudlande entusiasm jag stegade in genom sjukhuséntren imorse då jag skulle på återbesök hos diabetessköterskan. Inför varje besök hoppas man så på att man den gången skulle kunna få ett muntert besked om sitt HbA1c-värde (som är det viktiga värdet i längden för en diabetiker) för man tycker att nu, nu har man verkligen kämpat på med sitt blodsocker, ätit bättre, motionerat mera osv osv. Men nähää, inte var det tillräckligt bra den gången heller...och så går man ut med ett jäklar anamma att NÄSTA GÅNG - DÅ SKA DET GÅ!

MEN döm om min förvåning när sköterskan idag meddelade med ett leende att jag sänkt mitt HbA1c riktigt mycket sedan förra besöket och jag nu ligger på målvärdet för HbA1c. Absolut gör det inget att ligga under målvärdet, och det är det jag ska kämpa för nu till nästa gång. Men att ens kommit ner till målvärdet är en personlig seger.

Har även fått nys om en app i mobilen som kan komma att bli en bra hjälp i sin egenvård av diabetesen. Som sköterskan sa; egentligen är det ju jag som ska vara expert på min diabetes, inte hon. Det är trots allt jag som lever i min kropp varje dag, det är jag som vet hur jag påverkas av pasta, av motion, av stress, av hormonrubbningar, av värme - ja av allt egentligen som hör livet till. Det är nu jag börjar min resa på allvar - jag ska bli expert - expert på min kropp!

Jorråserrusåatt...

En lördag i juni

Långklänning. Vitt vin. Hamburgare på nyttigare vis. Fotbolls EM. Målade naglar. Filade fötter. Djuprengjort ansikte. Solsken genom fönstret. Härlig musik. Pirr i magen. Gräddkolaglass. Trevliga samtal. Hoppfull känsla i magen.

Det är lite så jag kan samanfatta min lördagkväll. Nu blir det film.

Finns det liv finns det hopp...

Femton

Förstår ni? Femton dagar kvar bara. När femton arbetsdagar är gjorda, då är det semester. I fem veckor! Jag längtar. Jag vill insupa havsluft, jag vill träffa personer jag träffar alldeles för sällan pga att jag förflyttat mig dessa milen uppåt i landet. Jag vill vakna på morgnarna, dra upp persiennen och utifrån vad vädret säger sen bestämma vad dagen ska innehålla. Vad jag ser utanför fönstret kommer troligen variera från vecka till vecka. En sak vet jag, det är att semesterns första anhalt är lite längre söderut än barndomsstaden, och väl där är det ju inte långt över till grannlandet.

Men först jobbar vi lite till, mycket förberedelser idag inför ungdomars stora dag imorgon. Det känns otroligt att det är elva år sedan jag själv sprang ut från skolans "trygga värld" och ut i vuxenlivet med allt vad det innebär. Elva år sedan...oj!

Sjung om studentens lyckliga dar...

Hiss

Nu är det strax dags att öppna butiken igen, köra hårt åtta timmar för att sen låsa butiken, köpa med sig thaimat hem och äta, prata strunt och fira in minisemestern. Fyra hela dagar ledigt och jag håller alla mina tummar för uppehållsväder under vistelsen på landet.

Vad finns det mer att säga? Livet känns bra nu. Hänger ni med i mina uppochner-svängar? ;) Knappt så jag gör det själv, men jag njuter när jag befinner mig på topparna av bergochdalbanan.

Idag hissar jag lantställen - det ger ro i kroppen...

Matprat

Regnet det envisas med att ösa ner. Därmed passar jag på att ta en innedag och fyller upp min frys med matlådor. Här ska lagas någon kasslerrätt, chili con carne och även fisk, sej närmare bestämt.

Det är så skönt att ha en frys full med matlådor. Dags att kavla upp ärmarna och gå in i köket och kocka.

Har ni kanske några roliga idéer till bra matlådemat? Jag vet inte riktigt vad som hänt med min matinspiration...den är ganska obefintlig just nu. Lite man-tager-vad-man-haver-stuk på min matlagning för tillfället. Det fungerar ju för att stilla hungern, men det vore roligt med något som ger en; Åhhh-vad-gott-det-här-var-känsla igen!

Äta bör man, annars dör man...

Att finna ro

Ser ni tjejen på bilden högst upp på bloggens sida? Tjejen som ser ut att ta sig tid att gå in i djupet av sig själv. Tänka igenom sitt liv och sin situation hon lever i just nu. Hon går kanske igenom saker som varit tuffa i livet, men förhoppningsvis går hon även igenom roliga stunder hon upplevt. Jag hoppas hon kan dra på munnen och le åt dessa fina stunder hon kommer att tänka på. Jag hoppas att hon inser att det tuffa hon gått igenom i längden har gjort eller kommer att göra henne starkare.

Jag vill vara tjejen på bilden. Jag vill sätta mig på en plats som kan ge mig ro, som kan locka fram tankar och känslor. Jag önskar att jag kunde få klarhet på mina känslor. Jag önskar att jag kunde bena ut ett och annat och jag önskar att jag vore stark nog att sedan enbart lyssna på min magkänsla och handla därefter. Jag önskar att jag kunde sträcka på min rygg och inför alla erkänna att jag må ha misslyckats med vissa saker i livet, men att jag kravlat mig upp ur gyttjan igen. Jag vill knyta min högra näve och slå med den i luften och utbrista; "yes, jag fixade det, jag fixade verkligen det!".

En dag är jag tjejen på bilden och sitter och gråter och ler om vartannat och tänker igenom mitt liv. En sak är säker, jag ska bli starkare. Jag ska vinna och ta makten över mitt liv och mitt välbefinnande igen.

Må bästa kvinna vinna...

Tungt

Om någon bara kunde ta bort det tunga. Om någon bara kunde lätta upp. Om någon bara kunde krama ut all sorg, all smärta, all ängslighet. Jag är svag nu...

Känsla av att bli fri

Under promenaden idag fick jag en känsla. En känsla som sa att jag vill befinna mig vid vår stuga, i lugnet, i ödemarken. Jag skulle gå ut ensam, höja upp volymen i öronen och sjunga med högt i musiktexter som lockar fram känslorna i mig. Jag skulle låtar tårarna rinna och jag skulle inte gå hem förrän jag kände mig tömd. Tömd på tankar och känslor som stör. Sen skulle jag med en lättare kropp stiga in i det röda huset med vita knutar och umgås med de som befann sig där inne, lättare, gladare, trevligare, fri från grubblerier. Thank you for the music...

Man tackar

Jaha, men tack då blogger för att ni gör om och gör så att jag inte förstår mig på att skriva ett lite mer lättläst inlägg på min egen blogg. Jag gör radbrytningar, men det syns minsann inte när jag publicerar mitt inlägg i bloggen för allmänheten. Det känns sådär bra, eftersom jag själv lite ogillar att läsa en text i en-enda-lång-ihopgrötad-textmassa-så-man-inte-får-något-andrum-eller-ens-en-liten-småpaus-mellan-ämnena-i-inlägget. Nu gör jag själv sådana inlägg tydligen, sådana som jag inte gillar, bara för att jag inte kan förstå hur ni tänker er att man ska byta rad. Enter har funkat i alla tider, kan det inte funka även år 2012? Pust...

Somliga går utan skor...trallalalala

Att vakna, titta på klockan och se 09:50 och rycka till och tro att man ska vara på jobbet om TIO minuter får en att vakna till snabbt. Ett par sekunder senare ligger huvudet på kudden igen - det är ju fredag och jag är ledig! Gästspelade dock på jobbet en kortis när kollegan skulle iväg en sväng, men nu är jag ledig igen. Jag kommer att ägna dagen åt att leta efter ett par skor. Jag förstår inte vart jag har lagt dessa. Det är det enda paret finskor jag äger och de kommer att behövas om en vecka, och jag har alltså lyckats lägga dem någonstans jag verkligen inte kommer ihåg. 33kvm med tillhörande källarförråd kan vara otroligt stort verkar det som, men många bra gömställen. Det känns lite illa att ta på sig ett par converse till en svart finklänning, även om det hade vart det allra skönaste. Jag är ju inte direkt någon finsko-människa, jag gillar bekvämt o gött, men ibland får man väl försöka göra sig till. Äh, nog om skor, det där är mina buisness. Förvirrad som jag är får jag skylla mig själv. Jag känner för att göra om här hemma, få in massa massa färger! Men det är svårt, det är så litet utrymme och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Jag bara vill! Men ni som sett mitt boende live eller på bild - hit me - kom med förslag på hur jag ska piffa till mitt just nu rätt så beiga hem (men en riktigt liten touch av grönt)!! Trodde faktiskt jag skulle ha någonting att berätta när jag satte mig bakom tangenterna idag, men jag inser nu att det bara blir ordspotteri som inte är så vidare intressant. Så jag struttar vidare här i mitt hem, letar och röjer och städar här och var med en go känsla i fredagsmagen. Att det kommer snöblandat regn på snedden utanför fönstret ignorerar jag idag. Egentligen lägger man för mycket energi på vad det är för väder - till vilken nytta? Det är ju något man verkligen inte kan påverka. Om vi inte hade haft snöblandat regn denna veckan skulle vi nog inte uppskatta solens strålar lika mycket nästa vecka... Skulle inte jag vara tyst? Jo just det, så var det ja. Men bara en sak till som jag kom på under lunchen - riven parmesanost är så galet gott! Sssccccchhhh....

Blåst

Alltså jag kan inte lära mig att gilla dem. Jag kan knappt lära mig att acceptera dem. Usch. Det är vad jag tycker om dem. Usch!

Förkylningsblåsor på läppen - usch!
Vem kan tycka om dem? Vem kan acceptera att de sätts på sin egen läpp? Känns som hela jag är en blåsa. "Titta, där kommer blåsan och Tina"!
Nog har jag ett par i munnen också kan jag känna, men dem kan jag leva med, de är det ju bara jag som vet att de finns. Ja, ni också nu då, men ni slipper se dem i alla fall. Jag skulle helst inte visa den på läppen heller. Jag tycker att förkylningsblåsor borde vara privata, inte offentliga som de där på läppen.

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att jag skulle ta mig en rejäl skönhetssömn, och detta var vad jag vaknade upp med - jag kan inte annat än att känna mig blåst!

USCH!

Om att leva i osynk med sin sjukdom

Jag vet att jag ofta tar upp detta ämne, ett ämne som kanske är svårt för andra att förstå sig på. Lider man inte av diabetes tror jag det är svårt att förstå hur frustrerande det faktiskt är när det strular. Och strular är vad det gör. Hur stark jag än försöker vara så brister jag tillslut och vill bara att någon förstår mig! Jag vill att någon ska krama mig när jag tampas med ett blodsocker på 18 i flera flera timmar och hela natten och jag tar insulindos efter insulindos som inte ger någon effekt. Jag vill krypa ihop i fosterställning, få ur mig all min frustration i form av tårar och av ord. Tårar som någon torkar bort från min kind och ord som någon förstår. Jag vill spotta ur mig alla mina känslor för denna sjukdom jag fått mig tilldelad. Jag vill att någon förstår mina känslor. Jag vill att någon känner med mig, på riktigt, sådär äkta och sådär förstående.
Jag vet att många i min omgivning bryr sig när jag gnäller över detta, men jag vet också att det är jättejättesvårt för er att förstå, hur jag än försöker berätta.

Jag känner mig ofta så ensam med denna sjukdom. Jag och diabetesen lever vårt liv. Ofta i osynk för tillfället. Och ibland är det som om den upptar mina tankar och mina känslor och hela min värld kretsar kring denna förbannade sjukdom som aldrig aldrig aldrig lämnar mig ifred! Jag orkar bara inte alla dagar. Det är som att kämpa i motvind. Förbannat tufft!

Ensam är inte stark...

Le, le, le

De roligaste stunderna i mitt arbete måste vara inför dessa helger ändå - när vi producerar för fullt och fyller butiken till max. Det ser så mycket bättre ut i butiken. Man vill nästan inte att kunderna plockar i sakerna så det fina förstörs.

Jag räknar ner till påskledigt, en dag avklarad, tre återstår. Det kommer gå lätt. Då blir det södern igen. Låt solen skina på oss i påsk nu du som bestämmer över detta fenomen, vädret.

Idag ler vi. Bara för att! :)

Punkt för idag...

Den sista lördagen i mars

En väldigt härlig fredagskväll på after work med några tjejer, mat, vin, prat och skratt. Det mår man bra av!

Ikväll är jag inte lika pigg. Jag skyller på någon typ av kommande sjuka, som det känns i alla fall. Värk i kroppen kommer krypande, smått halsont och trött som jag vet inte vad. Jag lär inte bli långvarig ikväll.

Det jag ångrar mest just nu är att jag inte ens pallade gå till Ica efter jobbet, jag har därmed inget godis eller liknande hemma att tugga på. Sånt som man vill ha när man är lite såhär småhängig och trött.

Äh, det spelar ingen roll hur jag än försöker, ni märker ju själva att jag inte har så stora problem just nu trots allt. ;)

Jag och latmasken har sällskap ikväll...

Grötigt

När man jobbar drömmer man om lediga dagar, när man haft sina lediga dagar drömmer man om att få jobba.
Just nu drömmer jag om att få jobba. Men när jag väl är på plats imorgon igen kan jag sätta pengar på att jag längtar efter fler lediga dagar.
Jag är en aning svår att behaga.

Jag har i alla fall gjort lite nytta på mina lediga dagar. Och lite onytta, men jag tycker det hör till.

Jag sitter faktiskt och botaniserar bland världens länder också. I 30-års present fick jag ett startbidrag till en resa från familjen. Något jag länge nu känt att jag vill, bara få åka iväg och koppla av på annan plats. Att vara ledig hemme och ledig utanför stadens eller landets gränser är två helt vitt skilda saker.
Så jag kollar runt, funderar och drömmer. Jag skulle nog vilja åka i oktober, men jag undrar vart det är varmt då. För värme vill jag ju ha. Hela världen ligger framför mig och jag vet inte vad jag ska välja. Beslutsångest de lux!

Jag tror att jag ska ta på mig mina löparskor och bege mig ut och se om någon av mina tankar blir lite klarare. Ibland blir det så grötigt i hjärnan när man är inne.

So long gott folk...

Sen en tid tillbaka

Ja det var längesen nu, jag vet.

Jag har hunnit fylla de 30 åren, jag fick då finbesök av en fin vän som förgyllde min kväll. En resa till hemstaden, familjen och fler vänner där har jag också gjort. Fina möten med fint folk och så mycket fina presenter som jag inte vet hur jag kan ha förtjänat..

Det har kommit en bebis i vänskapskretsen, fina fina fina kära vännen min har fått en dotter. Jag längtar så till jag får träffa dem och jag får snusa på bebisen.

Jag har återigen haft en jobbdipp och jag sitter nu och funderar starkt på att lämna denna branch för något mer höginkomstgivande - jag pallar snart inte denna ekonomiska stress som jag utsätts för varje månad. Jag mår dåligt. Jag känner mig isolerad och det får mig att vantrivas med mitt liv även utanför jobbets väggar. Jag orkar inte ha ont i magen då och då för jobbet.
Ibland ångrar jag att jag ens gav upp det jag hade hemma för att chansa på något nytt. Vad trodde jag? Att mitt liv skulle bli till det bättre? Dumma, dumma lilla blåögda tjej... Igår ville jag verkligen flytta hem igen. Jag är så vilsen nu. Jag försöker grabba tag i det rätta beslutet, men hur vet man vilket det är?

Jag vill bara få skratta nu, sådär ärligt och äkta. Jag vill känna på den där ljuva kärleken igen. Jag vill leva mitt liv och känna mig bra!

Jahaja, då fick jag det sagt också...

En måndag i livet

En vanlig måndag har så passerat igen. Jag började med mycket promenerande, till sjukhuset för att få veta att mitt blodsocker gått upp sen sist, men att min vikt reducerats några kilo sen sist. Jag är laddad med nya friska tag och ska till nästa besök chocka mitt diabetesteam med finfina siffror. För min framtid. När en sköterska/läkare nämner ordet följdsjukdomar, då får jag mig en tankeställare och vill givetvis se till att sådana inte drabbar mig än på många många år.

Jag har laddat med (förhoppningsvis) god dricka inför veckans dejt. Nu måste jag bara se till så vi får något att äta också, det tror jag vi behöver. God mat, god dryck, gott sällskap och en födelsedagskväll är lyckad!

Jobbet kallade även idag så jag tog mig en sväng dit och gjorde vad jag skulle. Efter timmarna där gick jag hem och lagade till nudlar de lux. Sen hände inte så mycket mer än att jag chattade lite och fick en tankeställare om att inte lägga onödig energi på människor som tjurar och som tar ut det över andra.

Till sist denna måndag; det gör faktiskt lite ont att klippa sig i handen med en sekatör.

Nu var det natten - skönhetssömn ni vet...

Med solen i ögonen

Jamen hur skönt var det inte i eftermiddags när jag kunde ta min kopp kaffe och min bok och sätta mig lutad mot husväggen här utanför och bara låta mig insupas i vårens härliga tid!? Solen varm mot ansiktet och ljudet av människor som skrattar och synen av människor som utför diverse trädgårdssysslor.

Jag mår inte illa av att jag troligen kan ha en sådan dag framför mig imorgon också.

Sol är energi...